Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så hissas duk i topp.
I solbrand och glindrande böljdans styr
skeppet åter för fulla segel till hafs.
Men han, lifskonstnären, som visste lyfta
förlåten till saligheten utan att förintas, står
ensam i stäfven, kallsvett på dödsbleka pannan,
blicken irrande som i ovisshetens dödande kval.
Så lyfter han starka hakan, munnen sluter sig
förtunnad, hans drag blifva en gammal mans.
Trotsigt vänder han rodret, kör upp om yttersta
udden, går i land och bygger ett tempel till
Minerva, den visaste, som gaf honom kraften att
motstå lifvet för att lefva, där dårarna gåfvo sig
däråt och måste dö.
Men sagan försvinner. I templets ställe
reser Karl, den stora röfvaren, ett vakttorn med
varningsklockor mot de små röfvarna, som oroa
hans våldtagna land. Det blir Capo di
Cam-panella.
Längst i söder glimmade en hvit rand,
Sa-lerno. Ett stycke ännu och Prajanos spetsiga
udde sköt fram. Dit in i djupa bukten skulle
vi. Det var nu knappt mer än vår väg, som
skilde den vilda, påträngande klippmassan från
hafvets djärfva inskärning. Vi foro rakt under
berget förbi mirakelhelgon i nischer och sågo
munkar med uppblåsta kapuschonger på
osynliga stigar, dödsstigar tycktes det, krypa upp
till sina kloster i fjället. Vägen befolkades,
bergsbor kommo med hustru, barn och husdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
