I Sunion.
Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus' dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska nybyggarne.
Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan sina berg.
Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina fiskarbåtar.
I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.
Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även hunnit novatianernas öra.
Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser, som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära Aten.
De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål hade förirrat sig till den avskilda landsdelen.
Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser, som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel i rörelse.
Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare.
Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att denne senare var herre över österlandet och Grekland.
En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet, flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort. Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande kristna församlingar.
Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar.
Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för deras själar.
Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn, skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i lantmannens sysslor och i
omsorgen för de människors väl, vilka för honom hade öppnat en tillflyktsort.
Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan att leva i Gud hade skapat inom dem.
Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror, som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan, omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det.
Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård, vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget, förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen ditflyttats från Aten.
Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar beta.
Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött Teodoros.
Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans, kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och faror -- hon kunde icke i sitt
minne återkalla dessa händelser, utan att mörka tvivel hos henne uppstodo om naturen av den makt, som styr världen och människornas öden, och hon kände, att livets skumma gåtor, för att vinna en lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.
I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid
dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus' väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet, fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje barn av en kvinna bör och kan tillägna sig.
Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället kan överhopa oss -- han har icke en egen tröskel och icke något, varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen -- hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld, följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja honom.
Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska, utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt och fullkomligad.
Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte. Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen, riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt, att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål.
-- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd.
Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar. Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen, utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran.
Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka Krysanteus.
Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade -- och, när de blivit avslöjade -- endast bleka bilder av samma eviga sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon förmådde.
Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann för gott att framträda.
Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar en väldig stav i sin hand.
Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt berörd av detta möte.
-- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet från Hermione.
Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han svarade:
-- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta; de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag nu träffade dig här.
-- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom, sedan du förfriskat dig under mitt tak.
Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans boning.
Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros' och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt ärende.
Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros. Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes värden.
Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten, emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten. Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet, och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser.
Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion. Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas, och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade.
Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten.
-- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad beslutar du?
-- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där ingenting att göra.
-- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut, suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig, rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig -- där de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa använda dina gåvor och förspilla din lycka.
-- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter. Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar, såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus.
-- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas förkovran?
-- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar kyrkan.
-- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot himmelen.
-- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar.
-- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare?
-- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad.
-- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får?
-- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon, om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende må komma och skövla den!
-- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande?
-- En dotter till en av mina grannar.
-- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien?
-- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han anvisade honom ett nattläger.
Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros.
Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans
värd till Krysanteus för att varna honom och Hermione att
onödigt blottställa sig för Eufemios' blickar.
