När ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande fram till prästgården i Algeröd.
Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, ty fastän det aldrig hade blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger, och ryktet hade sakta spritt sig.
Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de alla fogat sig.
När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen och gjorde sig hemmastadd där.
Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.
Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget liv, såsom han levde sitt.
Men när åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och hade ett brev i sin hand.
Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.
Hennes böcker stod i bokhyllan, och hennes bönbok låg pa bordet bredvid sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i het kärleksluft.
-Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor förmögenhet, sade Sigrun till mannen. När hans fosterfar i England fick underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.
-Den mannen gick bort från mycken Iycka, sade kyrkoherden.
-Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras mening, att vi där skulle åter uppta Sven Elverssons kärleksverksamhet. Medel skulle ställas till vårt förfogande...
Hon såg, att mannens ansikte mörknade.
-Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig, tillade hon.
Han steg upp och gick ett varv över golvet.
-Om du vill flytta till Hånger, sade han, så ska jag inte sätta mig däremot.
Hon svarade raskt:
-Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.
-Men, sade han, du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är Iycklig över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.
-Du är min första kärlek, Edvard, sade hon hastigt.
Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster.
-Se dit ut på gräsplanen! sade hon. Det finns ett hörn
där, som var beväxt med styvmorsblommor, när vi först
flyttade hit. De var väl hemmastadda där och kom varje år
opp av sig själva. En gång lät jag anlägga en rabatt där
och planterade andra blommor, och de växte och frodades,
även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna
borta, och se, styvmorsblommorna börjar åter växa opp ur
jorden på sin gamla plats!
