Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märkvärdigheter rörande kriget med Ryssland, som börjades 1788 - I. Tillrustningarne och begynnelsen, intill sjöslaget vid Hogland - Hofvens ömsesidiga beskyllningar emot hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det af dess förnämsta friheter och förmfiner. Det häraf
uti städerna väckta missnöjet var vidare ökadt
derige-nom, att man vid kejsarinnans resa till Cherson, af dem,
under namn af frivillig gåfva, utpressat stora
penningsummor, hvilka blifvit fördelta efter hvar och eu
handlandes förmögenhet. Landet i allmänhet var dessutom
plågadt genom ofantliga foror af krigsbehof ifrån
Petersburg ända till Krim. Bönderna, suckande under
herrskapernas tyranni, väntade med förtviflan på sin
förlossning, och voro då färdiga att vid första skymt af
bistånd nedgöra sina plågare. Till följd häraf lefde adeln
uti en ständig fruktan för allmogens anfall, hvadan man
ock i det längsta sökte för folket dölja svenska kriget,
så att vid lifsstraff förböds omtala någon förväntad
fiendt-lighet från den sidan. En landstigning i Liffland, som
vid denna tiden äfven här omtalades, torde således ej
varit utan verkan; men något biträde af adeln var ej att
förmoda. Dess välde äger för mycket beskydd under ryska
regeringen, för att den skulle vilja underkasta sig
Sveriges krona, unde^ hvars skydd alla stånd äga lika rätt;
då deremot Petersburgska hofvet gerna låter de stora
uppäta de små, för att förtrycka dem gemensamt när så
behagas.
Så väl i nämnda svar, som ock i ryska hofvets
manifest till utrikes ministrar och dess krigs-kungörelse
för egna undersåtare, råder en stil, som eljest aldrig
brukas emellan krönta hufvuden, och framlyser en
utmärkt bitterhet mot konungens person. Man brukar
till och med ovett, och riktar allt emot konungen
en-skildt; då deremot nationen försäkras om all vänskap
och välvilja, under det man emot svenska folket utöfvar
allt det våld man förmår.
Häruti igenkännes tydligen grefve Östermans ovilja
mot Sveriges konungahus. Denne herre — son af den
uti Ryssland först så myndiga men sedan så olyckliga
grefve Österman, som vid början af Elisabeths regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
