Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märkvärdigheter rörande kriget med Ryssland, som börjades 1788 - II. Händelserna i Sverige från krigets begynnelse till slutet af år 1788 - Konungens anstalter för rikets försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne
1741 förrättade han öfver-adjutants-tjenät vid svenska
arméen i Finland. År 1745 var han i fransk tjenst,
och följde Gomte de Saxe, såsom adjutant på tåget till
Flandern, samt bevistade sednare på året belägriugen af
Freyburg, i egenskap af volontär vid franska arméen i
Elsas. Vid återkomsten till Sverige blef han år 1747
kapten vid gardet, och 1752 öfverste-löjtnant vid
West-götha-Dals regemente. I Pomerska kriget blef han
öfverste för de nyss upprättade gula hussarerna, och
för-värfvade sig under dess lopp ett ärofullt namn, medelst
Anklams modiga försvarande år 1759. Ty sedan
preussiska generalen, gtefve Dohna, genom kapten von
Oert-zes feghet eller trolöshet, den 1 Januari blifvit mästare
af passet Damgarten, och då sedermera generalen baron
Liljenberg med en stark trupp gifvit sig fången i Démmin,
såg grefve Johan Sparre sig och sin kommenderiug
kring-ränd i Anklam, utan hopp om undsättning från arméen,
som låtit instänga sig i Stralsund. Detta oaktadt
svarade han dock på fiendens uppfordran, att han ej gaf
sig i en oundviklig fångenskap, förrän staden vore i
grund nedskjuten. Detta förtvitlade beslut anstod icke
en hop officerare, hvilka föreställde honom
nödvändigheten att kapitulera, hvilket han sade sig ej tänka på, så
läuge näsduken icke brann i fickan. Fienden, mera mån
att skona en preussisk stad än att vinna några svenska
fångar, lemnade derföre grefve Sparre och dess manskap
fritt aftåg, så att hans mod och beständighet allena
frälste hela denna trupp.
Det ser ut såsom hade detta hans allvarsamma sätt
att kriga icke anstått dem, som handterade
fiendtligheterna mot Preussen, på en nog vänlig fot, emedan grefve
Sparre, redan före fredsslutet, år 1761 tog afsked ifrån
sitt regemente, lefvandes sedan utan deltagande i
krigs-tjensten, ända till dess konung Gustaf, kort efter
revolutionen, anförtrodde honom vården af det vigtiga
Sveaborg. Här förde han i tio års tid ett vaksamt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
