Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nu ska farmor vara lugn, sade jag.
— Vår största strid hade vi om en halv pepparkaka
och det var när du skulle fylla tre år. Vi hade varit ute
och gått en timma du och jag och pratat och haft så
trevligt. När vi kom in var middagen färdig och jag
plockade av dig alla ytterkläder och så sprang du direkt,
utan att fråga, till buffén och tog en brun pepparkaka.
Det var väl inte så farligt men det var onödigt strax före
maten. Jag gjorde iordning en portion mat åt dig på
tallriken och det såg du och kastade halva pepparkakan
bortöver golvet. Då sade jag: Tag upp kakan nu Jan, så
får du god mat. Då svarade du: Nej det kan Jan inte.
Det kan du nog, sade jag. Nej, sade du, det kan Jan inte.
Jag bad dig flera gånger. Samma svar alla gångerna.
Men du var inte ond och inte jag heller. Då sade jag:
Jag kan hjälpa dig. Och jag satte dig på golvet och med
min hjälp höll du handen över kakan. Men du sade: Jan
kan inte. Vi höll på en lång tid. Till sist måste jag mot
min vilja luva dig hårt i håret men du sade bara: Jan
kan inte. Jag gjorde vad jag aldrig gjort åt dig förr och
jag luvade dig hårt flera gånger. Men du sade bara: Jan
kan inte. Jag blev svettig och varm. Jag ångrade mig så
bittert att jag börjat. Du sade bara: Jan kan inte. Och
du började gråta. Och vi grät båda två så tårarna rann
och det måste ha varit en härlig syn men vi var alldeles
ensamma i vår strid och ingen såg oss. Till sist tog du
den. Men då hade du fått flera hårda luvar. Så steg du
upp meddetsamma och tog mig om halsen och grät och
sade: Jan är farmors snälla gosse. Visst är du det, sade
jag och grät jag med. Och sedan åt du en ordentlig
middag och var snäll och glad som alltid. Dagen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
