Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Sjåpa dig inte!
Sedan dess har jag ett ärr i pannan. En triangel. Som
om jag stämplats. Ärret syns när jag blir kall och fryser
eller när jag blir arg.
Jag hade fatt nya stövlar när jag lämnade Sverige. De
var av gummi. De var svarta och glänste. Jag sitter på
muren mot sjön. Jag har själv klättrat upp på den och
det är ingen vuxen i trädgården. Det är då jag tar av
mig höger stövel och låter den falla i vattnet under mig.
Vår trädgård går alldeles ner till sjön. Jag ser stöveln
guppa på vågorna. Sedan fylls den med vatten. Den
dricker vatten i nafs efter nafs och så vänder den och
slår runt och sjunker bort. Efteråt är de stora mycket
upprörda. De frågar mig hela tiden vad jag gjort med
stöveln och jag säger att den är borta och de letar
överallt och sedan frågar de mig gång på gång och
tillsist säger Gunnar:
— Ungdjäveln måste slängt stöveln i sjön!
Men jag svarar inte på några frågor. Jag säger bara:
— Stöveln har kommit bort.
Här i Versoix dricker jag vin i vattnet till maten. Det
gör man här. Man har också socker på smörgåsen.
Först brer man smör på det mjuka brödet och smöret
smakar här ingenting så man sockrar på det.
Mitt rum i Versoix minns jag inte. Av den franska jag
talade i köket och med barnflickan minns jag bara att
jag kunde säga att jag var trött fast ingen brydde sig om
det. Några barn att leka med fanns det inte vad jag vet.
Men zeppelinaren kom igen i det jag ritade flera år
därefter. Den hade gnistrat och glittrat så högt uppe i
det blå och glidit fram över sjön mot Frankrike till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
