Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man i mörkret blott otydligt kunde skymta att något
hängde ned från ett tak högt uppe, den började i mitt
rum på Thaliavägen 41 år 1935 när jag just fyllt åtta.
Det var inte någon skrämmande eller farlig fantasi och
det var också därför jag inte upplevt någon oro nu när
jag öppnat ekporten och bara sett mörker och tomhet
utan blott undrat.
Den fantasin fanns i olika versioner och den kunde
vara olika lång och utveckla sig på olika sätt. Den
kunde bli mycket lång och detaljrik och full av
överraskningar men den började vanligtvis på ett av två sätt.
En gång var det en pojke — som var jag, naturligtvis
— som vaknade mycket tidigt en morgon. Det var så
tidigt att det ännu inte ens var morgon.
Jag gick då upp och det var alldeles tyst i hela huset
och det var tyst utanför och om jag då såg ut genom
fönstret fanns det bara en tunn strimma ljus alldeles vid
horisonten.
När jag öppnade dörren och gick ut i hallen förstod
jag att jag vaknat i fel tid. Nu i denna natt såg jag att
allting egentligen var mycket litet. Dörrarna stod öppna
som för vädring och de andra människorna i huset låg i
sina sängar men när jag såg närmare efter var de inga
människor. De var dockor. Ett slags automatiska
mannekänger som nu stängts av för natten när man trodde
att jag sov. Jag hade vaknat i fel tid och gått in i den tid
jag inte skulle få veta om. Men nu kunde jag se att hela
huset och alla människorna och alla husen runtomkring
bara var en leksaks värld.
Det var väldigt spännande.
Jag gick ut ur huset och jag gick ner till hållplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
