Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av grabbarna sprang hem och hämtade en hink. Sedan
pissade alla i hinken. Man var tjugo stycken nu så
hinken blev rätt full. Så surrade man ledaren för det
andra gänget vid en tall och hällde sakta hinken över
honom. Det var soligt och gassigt och han blev alldeles
genomvåt och stank. Sedan tog man hinken och
lämnade honom och där fick han stå i solgasset hela dagen till
dess några tanter kom förbi. Först trodde de att han
lekte. Sedan tog de loss honom.
Jag var med i flera gäng. Jag var ju bra på att slåss
också. Jag kunde låta bli att känna när jag slogs. Det
gjorde inte ont som för de flesta andra. Jag kunde gå
främst. Jag svängde en käpp runt mig. Den var tung.
Den skulle krossa skallen på den som kom för nära. Så
skrek jag och gick fram. Det var därför man kallade mig
Sabelsvängaren.
När jag hörde att man talade om mig och sade:
— Ta med dig Sabelsvängaren!
då blev jag stolt. Men ofta fick jag stryk. Jag var ju bara
en av de små.
En gång slog man en planka i huvudet på mig.
Grabben var väl tolv eller tretton år. Han hade flytt in i ett
bygge. Nu hade vi spärrat utgångarna och han var
fångad. Han var inträngd i ett hörn. Då tog han upp en
planka och drämde den i huvudet på mig innan jag
hann undan. Det blev nästan alldeles svart och rött och
tungt och jag nästan föll omkull men jag lyckades stå på
benen fast jag bara kunde se liksom i ett litet hål mitt i
det svarta. Men alla hurrade och skrek av lycka fast
grabben kommit undan för plankan hade gått av. Jag
antar att den var murken. Eller också var det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
