Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En annan värld - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag skulle kunna komma därifrån. De var båda nu
mycket upprörda. De talade i mun på varandra och
hustrun avbröt sin man och sade:
— Men vi menar väl. Du är från Europa och vi vet
hur farligt det är att göra fel och uppträda som man gör
i Europa här i Amerika. Vi var ju inte vana vid livet
här. Hemma hade vi det helt annorlunda. Där hade vi
en stor affär, ett riktigt varuhus som Macy’s ungefär,
vid Leipziger Strasse och vi hade villa i Charlottenburg.
Men allt det är försvunnet nu. Sådan är världen! Nu får
vi vara glada att ha kommit över till Amerika och ha
fått tak över huvudet här. Det har gått värre för andra.
Men om du skall klara dig här i Amerika måste du inte
bara tala som en amerikan, du måste lära dig bli kall
och ohövlig som en amerikan också. Det vet vi nu.
Men de såg inte ut som sådana som haft en affär stor
som Macy’s väldiga varuhus nere vid trettiofjärde
gatan. Det varuhuset har jag sett. Det är mycket större än
vad NK är i Stockholm. Macy’s är världens största
varuhus. Ett sådant kunde de inte haft. Inte ens ett som
NK. De såg vanliga ut. De såg ut som han med
tobaksaffären vid Alléparken och hans hustru som brukade gå
i kofta också om sommaren. De överdrev. De gjorde sig
till. Och om de hade försökt prata med folk häröver om
sitt stora varuhus vid Leipziger Strasse så förstod jag att
ingen brydde sig om att lyssna på dem i Amerika.
Hustrun hade slutat tala. De var båda tysta ett
ögonblick. De såg på mig och det var som om de väntade att
jag skulle säga något till dem. Jag skyndade mig då att
säga adjö en gång till. Innan de hann börja tala igen
och säga något mer bockade jag, öppnade dörren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
