Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bra för. Lika bra som för farfar. Fast han hade inte
blivit sjuk och dött. Han var gammal nu men bodde
kvar i St. Paul och hans äldste son, Gunnars kusin,
hade blivit direktör för sparbanken härute i Willmar
hundra miles rakt västerut som kråkan flyger. Han
hade sex barn. Fem döttrar och en son. Sonen hette
John och var ett år yngre än jag. Eloise var näst yngst
bland systrarna. Jag ser på henne och vet inte om det
särskilda med henne är hennes skratt eller sättet hon
går eller ögonen eller något annat. Men hon är den av
flickorna som alla i familjen tycker är den sötaste. Hon
är annorlunda. Hennes ögon kisar och är grå. Det
känns i mig när hon finns i närheten. Nu när jag hör
hennes röst tittar jag upp och ser henne och hennes
nystickade sweater är åtsittande. Det hade jag hört att
modern sagt henne fast Eloise bara skrattade åt det då.
Och det ser jag nu när jag tittar på henne helt tydligt att
det är så för turtlenecksweatern smiter åt. Jag kan se att
den stramar så att den visar att hon har bröst och jag
sväljer.
Egentligen satt jag då vid arbetsbordet i Johns lya
och skulle till att blåsa vatten över modellen för att släta
ut japanpapperet över den nya vingkonstruktionen i
balsaträ när hon plötsligt stod i dörröppningen och
talade till mig. Jag hade munnen full med vatten och
visste att jag såg dum ut med uppblåsta kinder. Så
fanns John också där bakom mig i rummet någonstans.
Det var honom jag hälsade på. Man hade skickat mig
västerut till den Amerikasläkten i Minnesota då i julas.
Man skulle ha bjudningar och göra resor kanske. Eller
också kanske man bara ville vara i fred för ungarna som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
