Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handen. Ställa in den igen. Gå vidare. För att till slut ta
den bok som skulle läsas. Sätta mig vid bordet. Slå upp
boken. Se mig om i tystnaden och känna solljuset mot
nacken och sedan börja läsa. Och nu låg den lilla blå
boken uppslagen framför mig på bordet.
Men faster Greta var skarp, hon visste var hon skulle
leta efter mig och hon hade hittat mig i biblioteket och
sagt åt mig att kratta gårdsplanen för på eftermiddagen
skulle kvinnorna komma. Eleverna var borta på lov och
det skulle bli husmorsmöte eller kvinnoklubbsmöte. Det
var inte kyrkligt och hade inte med andlig beredskap att
göra och tyskvänligt var det i alla fall inte. Men jag
hade inte hunnit lyssna så noga för jag hade räddat mig
i sista ögonblicket och det fick hon inte se. Jag hade
hållit på att läsa boken när hon kom tyst gående uppför
trappan och glömt att vara ordentligt på min vakt och
därför inte hört henne nalkas. Jag hade knappt hunnit
dra åt mig en tidning ur högen och kunnat gömma
boken under fredagstidningen från Stockholm. Ty i
samma ögonblick jag hörde golvtiljorna knarra till
därute förstod jag att hennes hand redan låg på vredet och
att dörren just skulle till att flyga upp och rummet kring
mig öppnas.
Jag skulle låtsas som om jag bara läste tidningen och
andades därför som om det inte var någonting. Men
trots att Greta stod där trädde orden på sidan fram och
reste sig upp mot mig. Jag stirrade på den svarta texten
i den uppslagna tidningen framför mig och nu när jag
såg orden tänkte jag på hur lycklig the Hitler-hun var
och hur han lät ringa glädjeklockor i alla kyrkor när
hans soldater nu goose-steppade fram över hela Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
