Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Det kan derföre icke komma i fråga att vilja
uppgifva dessa siffror vara rigtiga på alla orter. De visa blott
hvad den finska odlade jorden i sin helhet har att erlägga
till staten och kommunen, och kunna således vägleda vid
diskussionen af medlen att höja jordbruket. Ofvanstående
kalkyler bevisa bland annat att vårt jordbruk verkligen är
en lönande näring. Det liar förut alltid varit ett vanligt
argument af prohibitivsystemets anhängare att Finland,
derest de nuvarande fabrikerna icke existerade, ej skulle
kunna hafva något att ge i ersättning fm- den stora mängd
af varor, som det då blefve nödigt att importera, emedan
ett hårdt klimat och öfriga naturförhållanden hindra
jordbruket att ernå en högre grad af utveckling. Stödd på
siffror kan man härtill svara att den näring, som i direkta
utskylder betalar 34 °/0 af sin netto-inkomst, som
dessutom likafullt i proportion till sina idkares antal får
bidraga till statens indirekta inkomster, och hvars arbetare
få betala de tlesta af sina behof dyrt för att underhålla
åtskilliga fabriker, verkligen måste vara lönande då den
fortfarande kunnat bedrifvas och, om också endast långsamt,
gå framåt.
Har man engång ernått ett sådant svar, så visar det
sig tydligen hvarthän dtet nuvarande protektionssystemet
slutligen leder. Det är nemligen klart att alla de
fabriker, hvilka icke utan skyddstull kunna existera, uppehållas
af jordbrukaren och att den summa, som utgöres af
skillnaden mellan det pris, som betalas här för fabrikaterna och
det, hvartill de kunnat fås från utrikes ort, är bortkastad
utan ändamål, hvaremot denna samma summa använd på
jordens förbättring skulle kunnat lemna goda resultater.
Vidare följer deraf alt alla kapitaler, som nedlaggts på
sådana fabriker, skulle ha gjort en vida bättre verkan 0111 de
använts till produktiva företag.
Det torde svårligen vara fallet att alla, ens större
delen af de i landet befintliga fabriker skulle kunna ega
bestand blott genom prohibitiv-systemets skydd. Men det kan
icke1 nekas att genom detta skydd ett betydligare kapital
än eljest varit fallet dragits till bruks- och fabriks-rörelsen.
Då detta kapital icke kommit ned från himlen i form af
manna utan nödvändigt måste ha förefunnits inom landet,
så är det äfvenledes onekligt att jordbruket gått miste om
detsamma och om alla de goda verkningar, som det
derstädes nedlagdt skulle åstadkommit.
Äfven för fabrikerna och bruken sjelfva har detta
system i allmänhet icke visat sig fördelaktigt (möjligen väl
för enskilta egare) hvilket bäst bevisas deraf att de oaktadt
ett under århundraden åtnjutet skydd icke befinna sig i
ett bättre tillstånd. Sådant är också naturligt. Det första
vilkoret för en industris blomstring är afsättning och denna
kan endast erhållas om det fins ett stort antal individer
med förmåga att köpa. Detta kan åter endast vara fallet
der välmåga finnes, och således kan satsen „den soin
mjölka vill sin ko" etc. också här ha sin tillämpning. Om
alla näringar varit likställda så hade vi svårligen till en
början haft så många fabriker; större delen af det på dem
nedlagda kapitalet skulle ha dragit sig till jordbruket,
der gjorts fruktbärande och ökat nationalförmögenheten.
Derigenom skulle befolkningen ha erhållit en större
förmåga att tillegna sig lifvets beqvämligheter, den skulle köpt
mera, konsumerat mera, och följden hade blifvit att de
fabriker som förefunnits skulle fått större afsättning och
småningom utvidgat sin rörelse. Vi skulle sannolikt i
Finland hafva samma antal fabriker som nu (ehuru kanske icke
så många industrigrenar der vore representerade) om ett
sådant system blifvit följdt; men vi skulle också ha frukt-
bärande falt mångenstädes der man nu ser endast kärr
och ödemarker.
Att åkerbruket i Finland är i ett dåligt tillstånd frän
hvilket det borde höjas lärer enhvar medgifva, och likaså
torde enhvar beklaga att så är, samt önska att ett sådant
förhållande måtte upphöra. Detta skall också ske så snart
kapitaler na utan hinder af artificiela åtgärder kunna
strömma dit, der de med bästa fördel kunna användas,
d. v. s. när alla näringar erhålla samma rättigheter
och samma skyldigheter. Då, men också först då, skall
jordbruket gå framåt.
Samvetet *).
Orkanen röt så vildt och natten redan sande
Sin svarta skugga ut kring skog och höjd och dal,
Då Kain, uppå sin flykt för Jehovah, anlände
Till foten af ett berg, blek och förtärd af qval.
Hans hustru och hans barn, af trötthet nästan döda,
Nu bådo honom alt en stund från resans möda
Få hvila ut. Kain sjelf han fann ej sömn. Han satt
Med dystra tankar der uti den mörka natt.
Då ban från bergets fot sin skumma blick upphöjde,
lian bortom molnens rand ett öppet öga röjde,
Som stort och allvarsamt ned uppå honom såg.
„Jag är för nära än"! ban ropte, rädd i håg,
Och väckte sina barn, sin hustru. Ingen hvila 1
Nu åter ändlöst fram i ängslig flykt de ila.
De gingo tretti dar, de gingo tretti nätter
Förutan rast och ro framåt på öde slätter.
Blek och förstörd gick Kain, stum var hans mun, och skrämd
För minsta larm ban blef. Till slut till hafvets strand
Han kom. Der fanns en nejd som Assur blef benämnd.
„IIär låt oss stanna nu", han sade, „detta land
En säker tillflykt är; vi hunnit verldens slut."
Men då ban satt sig, såg han på den djupblå himmel
Det samma ögal än midtibland stjernors hvimmel.
Af samma fasa greps han åter som förut.
Kains söner stodo der omkring sin gande far
Och sågo skyggt hur han ett rof för ängslan var.
Bland dem var Jabel ock, stamfar till dem som hade
På vandringen i öknen tält af skinn. Kain sade
Till honom: „gif mig skydd, min son, — spänn upp ditt tält."
Och när man vecklat ut de tjocka skinn och ställt
Dem upp, de fastades med vigter utaf bly.
„J sen ej något mer?" sad’ Tsilla, älsklig flicka,
Kains sonadotter, ljuf som luftig morgonsky;
Kain svarade: „än ser jag samma öga blicka."
Men Jubal, far till dem som uti harnesk gå
Och blåsa uti horn och uppå trummor slå,
Uppreste då kring Kain en väldig mur af jern,
Utropande: „se här ett säkert skydd åt dig!"
Kain sade: „ännu ser det ögat uppå mig."
Då sade Ilenoch: „låt oss föra upp ett värn
Af torn och vallar, dit ej någon mäktar tränga;
Ja, låt oss bygga upp en stad, och sedan stänga
*) Öfvers, ur Victor Hngo’s „La Légende des Siècles." — Det
är snart tvenne år sedan denna stora diktcykel lemnade pressen.
Kort efter dess framträdande innehöll Litteraturbladet (N:o 11, år
1859) en anmälan och ett ungefärligt bedömande dcr^f, — mången
af våra läsare torde kanske icke gjort någon närmare bekantskap
med nämnda diktsamling, än genom Litteraturbladet. Också har,
oss veterligen, ingen svensk öfversättning af dessa dikter ännu
skådat dagen. Vi hoppas att här intagna profbit skall ha sitt intresse,
— om ock stycket, tillfölje af alexandrinens olämplighet för svenska
språket, betydligt förlorat i öfversättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
