Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
nu mera ej egde klaven. Samma förfrågan förnyades med
tillägg att, om jag ej ville göra det med godo, medel gafs
att tvinga mig dertill.
„Jag känner iutet medel annat än det, som betager
mig mitt förnuft", svarade jag, „som kan förmå mig att
handla mot min vilja, ty tortyren har Gustaf III för alltid
afsagt".
„Ja, men ej handklofvarna och lumskrufvarne!"
yttrade polismästaren, i det han drog upp dem ur fickan och
lade dem på bordet.
En kåre kall som döden genomträngde min själ. Jag
kastade mig på knä och utropade:
„0, min Gud, förlåt mig allt ondt, j;ig begått, och
gif mig den styrka, jag behöfver 1"
„Nå, vill fröken ännu icke säga till hvem brefvet är
adresseradt?"
„Nej!" svarade jag med förnyad styrka.
Då sade Ullholm med tårfulla ögon:
„Gudskelof, jag finner er så ädel som jag trodde.
Var försäkrad att skola någonsin så grymma medel
användas att bringa er till bekännelse, så skola andra händer
nyttjas. Jag lefver hellre af vatten och bröd än lemnar
mig till en sådan ogerning, redan nog (»lycklig af att lia
hotat er dermed".
Med upprördt hjerta gjorde ban sin rapport till
hertigen, som yttrade att Ullholm äfven var kär i mig och
således ej skulle få återvända till arresten.
„Nej", svarade lian, „jag är en femtio års karl: jag
blir ej kär; men för att deltaga i hennes öde behöfs blott
mensklighet".
Morgonen derpå skyndade han sig till arresten, innan
vaktombytet och innan order ankommit aft neka honom
tillträde, för att säga mig det jag samma dag skulle inför
hofrätten.
„Glöm aldrig", tillade ban, „alt saklmodet blir edert
säkraste vapen! Förifrar ni er, sä förlurar ni den
värdighet, som intager".
Klockan 9 blef jag uppkallad till hofrätten och begaf
mig dit, omringad af soldater och officerare med dragna
sablar. Utom sjelfva domstolen voro der alltid tillslädes 30
Å -40 unga auskultanter, som nyfikenheten ditlockade. Jag
måste stående uthärda till kl. 3 akiors frågor. Jag hade
föresatt mig att aldrig besvara dem utan med kallt blod,
så att när ban gjorde mig någon förolämpande fråga, som
väckte min harm, teg jag tills sinnet var öfver. Första
gången det hände, förnyade lian tre gånger frågan, höjande
rösten så att ban slutligen skrek. Delta föreföll mig
löjligt, och småleende had jag honom spara sina lungor, ty
jag var icke döf. Han hette Örbom, var en hederlig karl,
insåg orsaken till milt förhållande och förnyade sedan aldrig
sina frågor. Under samma tid ömsades min vakthållning.
De beskedliga officerarne, jag hade, blefvo bortbytta mot
dåliga varelser, som gjorde sig ett nöje af att misstyda till
och med mina drömmar. Då jag af oro talade i sömnen,
rapporterades de namn, som då oskyldigt undföllo mig.
När jag upptäckte detta genom aktörs besynnerliga frågor,
beslöt jag, för att belaga mig sömnen, att stoppa en
näsduk i munnen, hvarigenom jag vaknade så snart jag ville
bita ihop länderna eller röra tungan, och afhöll mig
således ifrån alt sofva tills mot morgnarne, då officerarne,
sjelfva uttröttade, insomnat. Också då vågade jag först
öfverlemna mig åt denna den olyckliges enda njutning. Men
klockan 6 ombyttes vakten, och då skulle jag vara
uppstigen och klädd, hvilket tilldrog sig på det viset att min
jungfru, som äfven var arresterad, men i en annan kammare,
släpptes in för att lägga mina kläder på stolen vid sängen
och gick sedan ut, hvarefter jag tog dem inom
sparlakanet samt klädde på mig belt och hållet i sängen och
hoppade ned på golfvet, fy officerarne lemnade aldrig rummet.
Olägenheten alt på det viset utkamma mitt hår, som var
mycket långt och Ijockt, förmådde mig att klippa af det
hell kort. Milt arbete, min hund och mina böcker
frånto-gos mig.
Till mars månads slut fortfor jag att mest alla dagar
uppkallas lill hofrätten, förhöras och konfronteras med alla
möjliga personer. Ofta blef jag derunder förolämpad och
smädad af dem, som jag med ett enda ord kunnat bevisa
vara tusen gånger mera skyldiga än jag var, men som tänkte
göra sig skuldfria genom att visa mig förakt. Likväl
iakttog jag alllid att ej blottställa någon annan än mig sjelf.
Mina protokoller intyga alt jag lill och med återkallade hvad
jag skrifvit, då det rörde någon annan, såsom en osanning
eller en uppfinning af mig sjelf. De första dagarne af april
förklarade mig aktör alt min sak var utredd, att han begärt
min frigifvelse med åliggande aft infinna mig, då jag blef
påkallad, men all herligen funnit för godt att jag skulle
förvaras i arresten, tills baron Armfelts stämningslid vore
ute, den 30 Maj, då ban antingen, skulle inställa sig eller
dömmas ohörd. Glad återvände jag till arresten med
hoppet att snart blifva frikänd, då jag i slutet af april blef
uppkallad och drotsen Wachtmeister (likväl jäfaktig såsom
slägtinge) sade med en rytande röst:
„Det är ej tid mera att ni söker hålla rätten bakom
ljuset — här äro nu alla edra bref".
Derpå drog han upp en stor lunta, som genomlästes
och som jag erkände, för stolt att någonsin neka lill hvad
jag skrifvit, men tillade att jag ej insåg huru en enskilt
korrespondens i chiffer, den ingen förstod och som var
utan namn, kunde fälla mig.
„Edert hufvud skall falla", svarade ban, „men
hertigen, alltid mild, vill åtminstone frälsa er olyckliga själ, den
ni störtar i afgrunden, och har förordnat att densamme
preslmannen, som beredde Anckarström till döden, skall
äfven gå till er och väcka edert förhärdade och sofvande
samvete öfver edert nedriga uppförande".
Jag bet mig i tungan för att ej förifra mig, men
slutligen, drifven till största ytterlighet af hans grofva
utlåtelser i allas närvaro, sade jag:
„IIåll upp, ers exellens, jag har redan för länge
afhört ett tal, som förnedrar ert embete 1 För mitt politiska
uppförande är jag ju kallad inför denna domstol, som skall
dömma del — och för mitt enskilta uppförande är jag blott
ansvarig en Gud, som läser i allas hjertan och skall en dag
dömma mig och regenten med samma rättvisa".
Knappast hade jag utsagt dessa orden, förrän jag föll
till golfvet i de fasligaste konvulsioner, som räckte i
tjugufyra timmar, härrörda endast af det starka våld, jag gjort
på mig sjelf. Processen fortsattes med förnyad ifver och
hämdlystnad tills allt var utredt. Då aktör skulle göra sina
påståenden, fick han befallning alt yrka det jag skulle mista
lif, ära och gods, äfven högra hand, och halshuggas. Han
väarade att göra det, sägande att det var emot all lag.
Honom sändes assessors-fullmakt med förnyad befallning. Han
återsände den och sade att blott en skriftlig befallning af
hertigen, som skulle förvaras i arkivet till hans rättfärdig^
görelse, kunde förmå honom dertill. Den skriftliga
befallningen ankom, och påståendet gjordes. När hofrätten skulle
fälla domen, föregick omröstning, hvarvid min frikärmelse
från dödsstraff utföll med en rösts pluralitet, nemligen
innan drotsen lemnade sina bägge röster. Nu ville
emedlertid regeringen alt det åtminstone skulle vara jemlikhet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
