Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
läroämnena och stora kurserna bemöter ban med att
framhålla, att man i hvarje vetenskap skall gå steg för steg och
allsicke taga för sig mer än man kan medhinna, och alt
det icke är meningen att meddela kunskaperna i tung,
vetenskaplig form. Hade han vid förslagens författande haft
tillgång till den lilla präktiga boken: „Raha-asioista", — så
skulle ban till läroämnena i seminariet ännu tillagt
nationalekonomin. (Forts.)
Magdalena Charlotta Rudenskjöld.
(Slut fr. N:o 3.)
När den lemnades mig, fann jag att det var en af
mina vackraste hvita klädningar han låtit, hemta. Med
kännedom af hans interél för mig. var jag öfvertygad att detta
hade någon vigtig bemärkelse och hvilket jag ännu bättre
förstod, då om aftonen förbemälte Edman inträdde i
arre-sten och helsade mig från hertigen och Reuterholm alt jag
ej behöfde personligen inställa mig inför hofrätten, emedan
detta uppträde skulle bli mig mycket smärtande, allra helst
som man befarade att jag skulle blifva blottställd för
allmänhetens raseri, utan aktör skulle efteråt komma i
arre-sten och uppläsa domen för mig. Jag svarade att jag för
ingen del ville undandraga mig att uppfylla hofrättens
befallning att infinna mig och att jag kände mig dertill ega
all erforderlig styrka. (Jag fick sedermera veta, att man
utspridt det ryktet att jag blifvit i välsignadt tillstånd,
hvilket min frånvaro vid domens uppläsande skulle bekräfta).
Jag klädde mig morgonen derpå med mycken omsorg.
Mitt korta hår löll i naturliga lockar omkring mitt ansigte.
Jag var blott fem och tjugu år och hade således skäl att
vänta mig medlidande.
Omringad af sextio mans vakt och fyra officerare,
uppgick jag till hofrätten de trettio trappstegen till öfra
förstugan, som jag redan nedifrån såg uppfylld med folk ända
upp under taket. 1 den stund jag satte foten på öfversta
trappsteget togo alla hattarne af sig. Redan detta ingaf
mig en ljuf känsla. Men i detsamma hastade en ung man,
som jag icke kände, fram. Han genomträngde vakten och
räckte mig en törnros och en eternell samt undangömde
sig genast derefter i hopen. Här kunde jag ej återhålla
mina tårar, scm tolkade min erkänsla. Jag genomgick flera
salar, alla fulla af folk och lika bemött. I den sista stodo
menniskor till och med uppstaplade på bord och bänkar
och på axlarne af hvarandra. Mina medolycklige, Aminoff,
Ehrnström och Here, voro redan före mig der. Jag
ställdes främst vid öfre ändan af bordet, midt lör allas åsyn,
hvari jag läste ett ömt deltagande. Alla de andras
dödsdomar lästes först upp under en allmän tystnad; men knappt
började aktör med mitt namn, förrän ett doft knot, en
hotande rörelse från folkmassans sida skrämde drotsen, som
med häftighet fattade i klubban och slog tre hårda slag i
bordet samt begärde tystnad — men förgäfves. Jag lyfte
upp min hand med bönfallande ögon, och allt tystnade. Min
dom upplästes derefter utan att kosta mig en lår. Jag
väntade mig den sådan, och dessutom ledsen åt lifvet, var mig
allting likgiltigt. Sedermera vände drotsen sig till hvar och
en med anmodan alt vända sig till regenten, inlemna sin
förklaring och bönfalla om nåd. Jag svarade att jag ej
åstundade någon ändring i min dom, efter jag ej hade
rättvisa att vänta.
Knappt var jag återförd i min arrest, förrän samme
Edman åter inträdde med ett uppsnappadt bref från baron
Armfelt till en sin vän, och utanpå hvilket hertigen
skrifvit: „Måtta [röken Rudenskold en gång lära att känna den
nedriga menniska, åt hvilken hon uppoffrat sin välfärd!11.
I detta bref yttrade sig baron Armfelt om mig på det
mest förolämpande sätt och gjorde deri till och med narr
af min tillgifvenhet för honom. Stilen, uttrycken, likheten
med hans infällen och ordvändningar, allt öfvertygade mig
att brefvet var ifrån honom, ehuru ban sedermera nekat
med ed att han någonsin skrifvit ett sådant bref. Jag
genomläste det flere gånger med ett sönderslitet hjerta.
Kallsvetten rann i stora droppar utför min panna och tycktes
båda mig en annalkande död. Med en konvulsivisk rörelse
qvarhöll jag brefvet, då Edman, som med en hemlig glädje
betraktade i mitt ansigte min själs bela lidelse, återbegärde
det och frågade hvad ban skulle säga hertigen.
„Att baron Armfelts stil ej blifvit nog väl härmad för
att bedraga mina ögon!" svarade jag.
Ehuru ännu då öfvertygad att delta bref var från
honom, kunde jag ej förmå mig att erkänna det för den, som
jag ansåg vara hans förföljare.
Sedan domen i hofrätten var fälld, fick först min slägt
tillstånd att se mig, af hvilka endast min syster och Bengt
kommo. Thure var vid Risberga, nyligen gift, kom
sedermera till Stockholm på några timmar. Domen skulle
inlemnas till högsta domstolens pröfning och derefter till
konungen. Detta drog ut till slutet af september. Då den
föredrogs i konseljen, voterade rikskansleren Fredrik Sparre
att jag skulle fästas vid skampålen och slita trettio par ris.
Exellensen Reuterholm instämde häruti, då hertig Fredrik,
som alltid bibehållit vänskap för mig, steg upp och
förklarade med häftighet, under det han kastade stolen i väggen:
„Antingen skall min bror köra ut ur sin konselj
nedriga menniskor, som hysa sådana tankar, eller också
bevistar jag den ej mera!"
Med honom instämde drotsen, glad att finna någon,
på hvilken han kunde stödja sin svaghet, ty han var i sjelfva
verket ej elak. Men hertigen-regenten svarade:-
„Om min bror ej vill bevista konseljen, eger ban
frihet alt gå derifrån!" hvilket han ock gjorde.
Med honom följde drotsen och lemnade således fältet
fritt åt mina förföljare. Som drotsen emellertid hade
förklarat att trettio par ris vore emot lagen, vågade man ej
skrida till denna ytterlighet, utan domen ändrades lill en
timmas stående vid skampålen framför Riddarholmskyrkan
och till lifstidslängelse på spinnhuset.
Samma dag begaf sig hertig Fredrik till min syster,
då ännu i Stockholm, och had henne kasta sig för
regen-tens fötter och ej släppa honom förrän hon erhållit
skon-samhet för sin olyckliga syster, ty ban visste hvilket
grufligt öde henne förestod. Men min syster, liksom hela min
slägt, bedårat! af Reuterholms falskhet, försäkrade att
Reuterholm gifvit sitt hedersord att ingenting farligt skulle
hända mig.
Den 24 september, kl. 8 om morgonen, kom
majoren vid gardet baron Silfverhjelm in i min arrest, kastade
sig öfver bordet och grät som ett barn.
„Olyckliga fröken Rudensköld", utropade han, „om ni
någonsin behöft er själsstyrka, så är det i dag! Ni vet ej
hvad er förestår".
»Döden ?"
„Nej, tusen gånger värre än döden!" Tårarne
hindrade honom att fullfölja.
I detsamma inträdde slottsfogden och förkunnade mig
att hertigen-regenten af stor nåd skänkt mig lifvet, men att
jag tre timmar derefter skulle utstå det straff, jag redan
nämnt. Jag had att hofrättens dom skulle få gå i
verkställighet, emedan jag ej begärt nåd, allraminst en sådan som
mig skänktes. Mig svarades att jag hade blott att lyda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
