Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Jag märkte att man noga genomläst alla mina papper, hela
min korrespondans, äfvensom forskat i mina böcker och
broschyrer. Man begärde af mig förklaringar utan ända
rörande några handskrifter, som voro fullkomligt oskyldiga,
men hvilkas besynnerliga form nödvändigt måste väcka
misstankar bos en politisk inqvisitor. Embetsmännen tycktes
isynnerhet fästa vigt vid en satir som jag författat emot
den berömda dansösen Cerrito; kanske såg ban deri en
symbol. Man öfvergick sedan till de förbjudna böckerna,
och oaktadt ett förnyadt uppvisande af min tillståndsbiljett,
och mina energiska reklamationer, behöll man dem alla.
Slutligen, för att uttömma ämnet, examinerade man mig
angående det sätt hvarpå jag offentligen yttrat mig om
några nyligen i Rom timade underverk. Man gaf mig en
sträng varning, och sessionen upphäfdes med en ytterligare
förebråelse, hvars slut innehöll, att polisen och styrelsen
hade ögonen öppna på mig, — en sak om hvilken jag
begynte blifva öfvertygad.
Jag trodde att allt var slutadt, då jag en vacker
morgon erhöll elt bref med polisens sigill. En gendarine hade
hemtat det. Jag öppnade det darrande: man kungjorde
mig deri befallningen att begifva mig i elt kloster, för att
tillbringa der sju dagar i enslighet .... Väl vetande att
elt sådant stratV var mycket vanligt i Rom, isynnerhet bland
unga män af verld, underkastade jag mig utan uppskof
denna befallning. Jag begaf mig till S:t Eusebii kloster,
der jag gjorde hvad man kallar andeliga öfningar, enligt den
helige Ignatii method. Man kan dömma om ett sådant
omvändelsemedel af den verkan det gjorde på mig. Vid mitt
utträde ur klostret, efter åtta dagars enslighet, stillhet,
fastande, böner och eder, förekom mig samhället som en
galen, absurd, obegriplig institution. Jag var belt förvånad
öfver alt se menniskorna ännu sysselsätta sig med sina
alfärer, bekymra sig om sin familj, söka att tillfredsställa
sina känslor eller sina intressen. Också var jag nära att
återvända samma väg igen och gå att för alllid begrafva
mig i S:t Eusebii kloster. Jag återtog emellertid mina
vanliga sysselsättningar; men en våldsam reaktion följde på
dessa dagar af klosterlig insperrning; och jag öfverlemnade
mig mera blindt än någonsin åt ett lif af nöjen och
förströelser, sådant för öfrigt hela den romerska ungdomen
förde.
Hvilket var då mitt brott? Hvilka voro de skäl som
förmådde den romerska styrelsen, att så strängt öfvervaka
en ung students lif? Jag nämnde alt man anklagade mig
för att hafva offentligen uttalat tvifvel angående vissa
underverk. För att förstå hvad för vigt som kunde fästas vid
mina yttranden, måste man försätta sig tillhaka till
tidpunkten för denna berättelse. Det rådde då en egendomlig
kontrast, en tyst strid emellan de liberala idéerna hos en del
af den romerska ungdomen och den påfliga styrelsens
barnsligt skuggrädda politik. Under mina rättssludier hade jag
knutit ett intimt vänskapsband med några unga
varmhjertade, fantasirika Romare. Vår smak i litteraturen, våra
politiska tendenser voro desamma. Fulla af den stolthet och
tillförsigt, helsan och ungdomen ingifva, gjorde vi vårt
inträde i verlden, med högburet hufvud, missnöjda med det
närvarande, förtröstande på framtiden. Vårt lif erbjöd en
blandning af högsinnade tankar och verldslig förströelse.
Man steg sent upp, man frukosterade, man gick på en stund
till Sapienzan (universitetet) och tillbragte sedan några
timmar i manegen eller fäktsalen. Vi läste tidningarne eller
arbeten i hisorie och filosofi. Om aftnarne, efter intagen
middag, begaf man sig på theatern. Efter spektaklet,
hvilket, som kändt, slutas mycket sent i Italien, souperade vi
på något värdshus, och om natten var vacker, — i Rom
äro nätterna nästan alltid herrliga, — genomslröfvade vi
staden, gingo till Forum och framkallade på forntidens
ruiner odödliga minnen. Någon gång styrde vi kosan till
Co-liseum och njöto der af det egendomliga och upplyftande
nöjet, att klättra uppå dess ärofulla murar med facklor
hvilkas röda sken än syntes, än försvann bland ruinerna,
bakom de brustna kolonnerna och bågarne, beläckta med
sekelgammal mossa och parasitvexter, hvilka idag bekläda
det skönaste forntiden lemnat oss, det mest storartade
verlden har att visa. En annan gång slöto vi oss till en trupp
kringvandrande artister, som tågade genom staden,
improviserande serenader under firade skönheters och
sångerskors fönster. Vi berusade oss sålunda med harmoni,
kärlek och poesi, under det vi inandades den rena, ljumma,
balsamiska luden i detta land, konstens klassiska hemland,
det skönas eviga fostrarinna.
Bland mina vänner var det en för hvilken jag hyste
en synnerlig sympati. Han hette Rafael. Det var en kall
och djup ande, flärdlös och snillrik; han var begåfvad med
en särdeles fallenhet för de positiva studierna. En viss
gemensamhet af goda och dåliga egenskaper hade dragit oss
till hvarandra. Denne och en annan vän, Giulio, om
hvilken jag redan talat, voro de oskiljaktiga följeslagarne i mina
nöjen, de sjelfskrifna förtrogna för alla mina tankar. Giulio
var fullkomligt olik Rafael; ban var poet och litet
drömmare; ban var ock mera kärleksfull, mera meddelsam, mera
känslig än någondera af oss. Det är med dessa vänner jag
tillbragt min ungdoms angenämaste och intressantaste
stunder. En eller två gånger i veckan kommo vi tillsammans
för att läsa litterära nyheter, som man i Rom endast med
stora kostnader och verkliga faror kunde anskaffa sig. Det
var på detta sätt vi läste Giobertis arbeten, Arnoldo da
Rrescia af Niccolini, Lamennais’ senaste skrifter. Giulio har
spelat en framstående roll under den senaste romerska
republiken. Rafael är numera en af de celebraste advokater
i Rom.
Vid den lidpunkt till hvilken dessa hågkomster föra
oss tillbaka talade man öfverallt i Rom om underverk,
utförda vid Cencfernas hvalfbåge, och man yttrade sig härom
å ena sidan med mycken återhållsamhet och hyckleri, å den
andra med mycken öppenhet och frihet. Jag begick den
oförsigtigheten att på ett kafé och å universitetet uttala
min åsigt med mycken ironi. Mina yttranden, uppsnappade
af spioner, förorsakade en hemlighetsfull undersökning
rörande mitt uppförande och mina tänkesätt, som hade till
följd den af Nardoni utförda husvisitationen. — Dessa
underverk, källan till så många sinnesrörelser, hade dock en
i Italien ganska vanlig orsak.
Sankt-Pelrusdagen utbreds det rykte i Rom att bilden
af en madonna, placerad i en niche nära Judarnes torg
och just i den lilla gatan vid Cencfernas båge, åstadkom
underverk och samlade ett stort tillopp af folk. En
murare, som släpat sig dit på sina kryckor, hade hört en
mystisk röst, som sagt honom: Kasta bort dem! och
plötsligen hade han rest sig och kunnat gå utan svårighet. En
blind hade med ens återfått sin syn och hopen hade
högtidligen ledsagat honom hem med andliga sånger och vid
skenet af tusende vaxljus. Hela Rom skyndade då dit för
att tillbedja madonnan. Man begynte smycka liichen och
Jungfruns bild med blommor, vaser och vaxljus. Den fjerde
dagen begaf äfven jag mig dit af nyfikenhet. Det var mig
först omöjligt att se något, så tät var folkhopen, så stor
var den ifver med hvilken man skuffade undan hvarandra
för att närma sig det lilla kapellet, så begärlig var man att
få visa sig, såsom hade det gällt att göra sin uppvaktning
för någon jordisk suverän. Slutligen, sedan jag lyckats för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
