Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
eller ar behäftad med svåra misstankar att vara skyldig till
ett sådant, så att hans förblifvande på fri fot vore en våda
lör samhället. 1 detta senare fall är det hans rättighet att
genast bli dömd och i händelse ban är oskyldig satt på fri
fot. I Finland finnes ännu ett tredje alternativ att komma
i fängelse, d. v. s. att hvarken vara skyldig lill eller
misstänkt för brott. Detla är redan i och för sig sjelf hårdt
nog, men direktionen för arbetskompaniet vill gå ännu
längre, samt beklagar omgångarne vid lösdrifvares
införpassande. Dessa omgångar kunna icke bestå uti något
annat än den lösdrifvare lemnade rälligliet atl före en viss
tid skatta sig försvar. Att densamma skulle fråntagas dem,
är något mol hvilket enhvar i mensklighetens namn på det
bestämdaste måste protestera. Åtgärden kan icke försvaras
af några skäl.
Att den lösa befolkningen ena året arbetar här, det
andra der, är icke någon olycka, tvertom är det under
våra nuvarande förhållanden en nödvändighet. Icke heller
skulle någon fördel vinnas deraf att ingen skulle låta
man-talsskrifva andra än dem, åt hvilka ban hvarje timma bela
året om kan gifva arbete. Följden deraf blefve att tio
tusendetals personer plötsligen skulle befinna sig på
landsvägen, och hvad skulle dessa företaga sig till dess de
småningom kommit in i korrektionshuset och fått njuta af
detsammas »helsosamma inverkan."
„Den lätthet hvarmed gällande författningar om
lös-drifveriet kringgås", torde härröra deraf att dessa icke hafva
något medhåll uti den allmänna opinionen. Någon
försumlighet å kronobetjcningens sida uti att söka verka för
författningarnes efterlefnad är icke för handen. Tvertom
visar mången länsman i detta läll ett nit, som icke behöfde
uppmuntras, men väl snarare stäfjas, tv oupphörliga
trakasserier med allmogen torde icke vara allt som kan fordras
af den cxukutiva maktens enda representant på
landsbygden. Den som nedskrifver dessa rader har en dag på ett,
ting, just i samma Kuopio län varit vittne till huru 7 eller 8 mål
om laga försvar togos till behandling det ena efter det
andra, utan att i ett enda utslag något ansvar kunde de
svarande åläggas. Till alla dessa hade likväl parter nödgats
infinna sig på långa afstånd för att förspilla en tid, som
utan tvifvel kunnat nyttigare användas. Ett sådant
förhållande kan lätteligen leda derhän att eu eller annan part för
att slippa alla vidlyftigheter, afgör saken på tu man hand
med länsman, som deraf kan fa en tillökning i sina
inkomster, hvilket icke heller är till samhällets och laglydnadens
fromma.
Resumén af våra mot direktionens af Kuopio läns
arbetskompani gjorda anmärkningar blir den att vi icke kunna
gilla de grunder hvarpå den stöder sina åsigter, nemligen
nödvändigheten att ytterligare fortskrida i den rigtning, som
1852 års förordning om laga försvar angifver, utan måste
på det bestämdaste protestera deremot. Vi hafva försökt
att visa de praktiska och materiella olägenheter som detta
skulle medföra. En om möjligt ännu menligare
verkan deraf vore och är redan den, alt doinstolarne verkställde
utslag om hvilkas rättvisa åsigterna vore minst sagdt delade.
Det kan i längden icke annat än nedsätta lagens anseende
då domaren nödgas till fängelse dömma en karl, om hvars
obrottslighet lian måste vara moraliskt medveten.
Ofvanstående leder oss in på ett annat med
förordningen om laga försvar i nära beröring stående ämne.
Det är onekligt att vid bestämningarne om
arbets-gifvares och arbetstagares skyldigheter och rättigheter, mera
afseende fästats vid de förras än vid de senares intressen.
Förordningen om laga försvar är i grunden intet annat än
ett hinder för arbetstagaren att erhålla den största möjliga
aflöning.
Ett likadant hinder utgör en paragraf i
legohjonsstad-gan, och då denna i motsatts till förutnämnda förordning
äfven har ett, åtminstone icke ringa, parti inom den allmänna
opinionen, (ehuru den visserligen detta oaktadt ej så
synnerligen efterlefves) kan det icke vara ur vägen att derom
yttra ett par ord.
Vi mena här stadgandet att ingen må städsla och i
sin tjenst antaga någon, som ej kan förete behörig
orlof-sedel från sin husbonde. Uti detta stadgande är det svårt
att finna något annat än ett skydd, som beviljas
arbetsgifvare|! på arbetarens bekostnad. Det är icke mera den fria
konkurrensen som reglerar arbetslönernas pris. Richard
Cobden säger, „arbetslönen stiger då tvenne patroner löpa
efter en arbetare; men arbetslönen faller då tvenne arbetare
löpa efter en patron". Denna enkla lag kan likvisst genom
de rådande restriktiva paragraferne icke göra sig gällande.
En husbonde, vore han än aldrig så mycket i behof af arbetare,
kan icke genom högre aflöning söka skaffa sig sådana och
»löpa efter dem" innan de sjelfmant lemnat sitt förra ställe
och erbjuda sin tjenst. Arbetaren åter å sin sida, om ban
af en eller annan orsak ville ombyta husbonde, måste göra
det i fullkomlig ovisshet om de villkor, som han sedan kan
erhålla, då någon bestämd upplysning derom enligt lag icke
får medelas honom förrän ban företedt sitt afskedsbetyg.
Sedan han väl fått detta i sin hand, kan ban visserligen
erbjuda sin tjenst åt hvem ban behagar, men har då utom
konkurrensen en annan drifljeder som nedsätter hans
anspråk: han måste inom viss lid ovilkorligen hafva tjenst.
Får han icke den som han, då ban begärde sin orlofsedel,
dunkelt hoppades erhålla, vty någon bestämd visshet får ban,
såsom redan nämndt blifvit, icke hafva, måste han till hvad
pris som helst skaffa sig en annan, derest ban icke vill
komma i åtnjutande af korrektionshusels gästfrihet.
Att „tubba" folk är en sak fullkomligt
öfverensstämmande med frihandelns, d. v. s. den fria konkurrensens
princip. Liksom allt som härflyter från densamma leder det till
allmän båtnad. Om en tjenare tubbas, för att begagna den
kate-ketiska termen, äro tre personer intresserade uti affären
l:o den förra husbonden, hvilken har det obehaget att mista en
tjenare, som ban ville behålla och hvilken ban möjligen nödgas
ersätta med en annan åtnjutande större aflöning, 2:o den nya
husbonden som erhåller tjenster af en person, mot vilkor som
synas honom fördelaktigare, och 3:o tjenaren, som erhåller en
befattning hvilken synes lofva honom större fördelar än den
ban först innehaft. Vid denna transaktion tillfaller vinsten
parterna 2 och 3, och förlusten endast N:o 1. Vid det nu
rådande sättet är förhållandet omvändt. Då allt som bland
tre personer leder två till vinst måste vara mera allmänt
gagneligt än det som endast är en till fördel, så har man
allt skäl alt önska det allt skråtvång måtte försvinna från
legohjonsstadgan och att förbudet att tubba måtte utgå från
såväl lagbok som katekes.
En flykting från Louisiana.
(Ur Aftonbladet.)
Man läser i ett amerikanskt blad, hvilket visserligen
är ett unionistiskt blad, men måhända ändock kan
tillskrifvas en viss trovärdighet, följande berättelse af en mr
Goldman, som blifvit förföljd i sydstaterna såsom anhängare af
unionen. Mannen skall vara tillförlitlig, hvilket ban genom
medhafda bref bestyrkt, lian hade vid sista presidentvalet
röstat på mr Douglas, en person som är mindre besmittad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
