Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
älskande kämparne till nytt lif. Hvad beträffar det sätt,
hvarpå br Collin löst sin uppgift, torde deremot kunna
anmärkas, att sjelfva den personliga karakteristiken är nog
åsidosatt, ehuru den i elt arbete sådant som detta nära
nog borde inneha hufvudrummet.
Af den egentliga Jullitteraturen, hvilken nu som bäst,
lik en ny syndaflod, utbreder sig i boklådorna, vill jag här
endast nämna en i Upsala utgifven poetisk kalender, kallad
Isblomman. Den utgör en samling poesier och berättelser
af idel studenter och företer i sanning ingenting som
påminner om is och köld. Tvertom är allt värme och lust,
och mer än en af de unga sångarne framstår såsom en
halft utslagen bloinsterknopp, hvilken lofvar att snart
utveckla rik skönhet. Sedan jag nu till sist bjudit er på ljuf
blomsterdoft midt i December månad, slutar jag min revy
af litteraturens odlingsfält.
Vi äro redan inne i julbrådskan och tidningarne
prunka med stora annonser under det deras öfriga innehåll
betänkligt aftager dag för dag. Julmarknaden med sina
julbockar, käpphästar, dockor m. in. är redan uppslagen på
Stortorget; om några dagar få vi se julgranarna inkomma.
Men inte ser del ut som vi i år skulle få glädja oss åt
julföre, ty en nästan vårlik luft har varit rådande sedan
flere dagar.
Med hjertlig tillönskan om en glad jul säger jag eder
farväl för denna gång. E.
Jernmasken.
Efter A. Munch.
O! ser du derborta den ensliga borg,
Der dyster och mörk som en kämpes sorg
Den står öfver speglande vatten?
På bäfvande vingar flyr fågeln derfrån,
Och fångtornet kastar mot höjden med hån
Sin panna, hotfull som natten.
Den sydliga himlen blickar så lugnt,
Så fridfullt öfver dess skuggande punkt
På hafvets rörliga tiljor.
Blott då och då ilar en vindpust dit,
Bör kungliga flaggan på S:t Marguerite,
Och fläktar de franska liljor.
Väl kunde den skummande bölja gå
Mol klipporna mägtigt som ville den slå
Hvar kedja af fången, som gråter.
Men nu är den stilla, nu sörjer den blott
Och snyftar invid det murade slott,
Kan icke ge friheten åter.
Der sitter en fånge i tornet! han hör,
Hur vågorna sqvalpa derutanför:
De framhviska sagor så sköna.
Sjelf är han begrafven i stenmurens famn,
Men dunkla sägner förtälja hans namn,
Hans lif, dörudl att qval blott röna.
Hvem är han, hvem såg honom, hvad var hans brott?
Ack, ingen ger svar. Hans lefnad förgått,
Förskjuten af menskor och gudar.
Så var ju konungens vilja. Dock går
Med rysning en sägen år ifrån år:
Om jernmasken, sorgligt den Ijudar.
Hör! klockan kallar till templet. — Nu går
Soldaten igenom en mörk korridor,
Doft hvalfven af bullret skaka.
I midten af vakten en fånge går med;
Han vandrar tungt, hans hufvud böjs ned —
Jernmasken! tillbaka, tillbaka.
En blick på fången man kastar likväl.
Hvad gåta! bor väl en menniskosjäl
Der under de dödskalla dragen?
De likna cj menskors. Ett glänsande skal,
En mask af metall kring hans hufvuds oval
Är fast som en boja slagen.
Hans anlete aldrig en dödlig har sett,
Ej solen deröfver sitt ljusskimmer bredt,
Ej smektes det nånsin af vinden.
Ett löje aldrig på munnen log,
Och själens glöd uti ögat dog,
Hvar blomma bortdog på kinden.
Från altaret förs han igen till sin cell,
Djupt huggen i bergets kyliga häll;
Hans hopp är åter begrafvet.
Der ser honom ingen, der dväljs han igen,
Och suckar förgäfves efter en vän,
Förgäfves han stirrar mot hafvet.
Om aftonen stiger der mången gång
Från tornet en djup och bäfvande sång,
Hvars toner på böljorna gunga.
Och fiskarn lyssnar, han hvilar sin år,
I barska ögat glänser en tår,
Han hviskar: hör jernmasken sjunga.
En eldström af tärande sorg, af stor
Af ändlös och brännande längtan bor
Och klagar vemodigt i sången.
Den glider utöfver det stilla haf,
Den tigger om hjelp, den har blott ett kraf:
O, kommen, befrien fangen!
Men ingen kommer. Ty Ludvigs arm
Fastknyter hvar vilja och sluter hvar barm,
Tung öfver landet den hänger.
Blott tanken är fri — och som fågeln fri
Den flyger ditupp och spejar der i
Den hemlighet jerngallret stänger.
Trångt, ödsligt och mörkt är cellens rum.
Under taket rufvar, dunkel och stum
Ett fängelses ängslande rysning.
På väggen pickar ett ensamt ur,
Från fönstret, genom den tjocka mur,
Faller en spöklik belysning.
Men bordet är täckt af silfver rikt
Af yppiga rätter, furstelikt,
Af viner, doftande, röda;
Dock, hela dess rika, tyngande last
Är endast en skarp, en bitter kontrast,
Att håna den fångna, den döda.
Här sitter han ensam. Se, han har lagt
Sin mask ifrån sig, dock håller den vakt,
Dess grin ifrån väggen tycks mena:
Om ut du vill bland menniskor gå,
Då måste du åter fästa mig på —
Dock nu, nu är han allena.
Men ack, hans anlet är gömdt äfven nu,
Sjelf tanken kan ej slita itu
Den slöja honom omhöljer.
Ty se! hans långa, hans mörka hår
De mjuka lockar kring ansigtet slår
Och hvarje drag deraf döljer.
Blott pannan är bar. Hur stolt, huru fri,
Som bodde det en verld deruti,
Den hvälfda pannan framträder!
Men de djerfva planer, de själens beslut,
De kunna cj flyga i lifvet ut,
Ej eröfra länder och städer.
Hvad sitter han nedböjd, med ögat i brand?
Hvad ristar i silfverfatet hans hand,
Medan tyst med sig sjelf han talar?
Han väntar ej frihet ifrån sitt tvång,
Men verlden skall känna hans lif engång,
Den tanken rc’n honom hugsvalar.
Nu kastar han ut det. Med skälfvande fröjd
Han lyssnar hur silfret far från sin höjd;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
