Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
Hon såg på honom med en hastig blick, som
på en gång var en bön och en fråga men också
ett försök att dölja det.
"Jag vet inte rätt, om jag skall göra honom
den tjänsten att skvallra på honom", smålog
Adlersparre.
Han mötte en blick med ett skälfvande hopp.
"Nils har fått ett tecken uppe på fjället".
"Har det kommit nu!" utbrast hon, och en
varm glädje spred sig öfver hennes ansikte.
"Du förstår altså hvad slags tecken det är?"
"Ja, det gör jag visst. Jag är en helt annan
person än det genomnaiva barn, som du den
minnesvärda kvällen varkunnade dig öfver. Du ledde
mig ut på okända marker. Jag var förfärligt
sorgsen i början men alltid så trygg genom din
närvaro. Så vidgades min syn mer och mer. Hvarje
tvifvel om, att han länge älskat mig, försvann. Jag
förstod, att han trott min känsla vara af öfvergående
art, och under sådana förhållanden ville han ej
binda mig vid sig. På orubbligheten i hans kärlek
kunde jag obetingadt lita -— i hans lif hade aldrig
funnits och skulle aldrig komma att finnas någon
annan kvinna än jag. Och lika säker var jag på
mig själf. Jag finge altså lära mig att vänta. Det
var bittert. Men min tid skulle komma — och
komme den icke, hade jag ju i alt fall icke något val".
"Men nu är din tid kommen. Och nu skäll
det bli glädje".
"Ja, nu skall det bli glädje", sade hon och
reste sig upp. Öfver hela hennes gestalt låg något
på en gång så trygt, lugnt och varmt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
