Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Tredje artikeln. Om kärleken och uppfyllandet af lagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
AUGSBURGSKA BEKÄNNELSENS APOLOGI.
icke alls omnämna tron samt att vi genom tron för Kristi
skull behaga Gud, utan föregifva, att de goda gärningar, som
vi med tillhjälp af den ofvannämnda böjelsen till kärlek hafva
gjort, är en fullkomlig rättfärdighet, som i och för sig själf
behagar Gud, så att den förtjänar det eviga lifvet och icke har
behof af medlaren Kristus. Hvad är väl detta annat än att taga
äran från Kristus och gifva den åt våra gärningar, som om vi
för våra gärningars skull och icke för Kristi skull skulle behaga
Gud? Ja, det är att fråntaga Kristus äran att vara medlare,
hvilket han beständigt är och icke blott vid rättfärdiggörelsens
början. Paulus säger ock i Gal. 2: 17: Men om vi, som söka att
varda rättfärdiggjorda i Kristus äfven själfva befinnas vara
syndare, är då Kristus en syndens tjänare?, d. v. s. så att han
icke fullständigt rättfärdiggör. Det är ock alltigenom orimligt,
när motståndarna lära, att de förtjänstfulla goda gärningarna
förtjäna nåden, liksom om, sedan rättfärdiggörelsen tagit sin
början och samvetet ändå råkar i ångest, såsom plägar ske,
nåden då skulle sökas och vinnas genom ett godt verk och icke
genom tron på Kristus.
För det andra. Denna motståndarnas lära låter
samvetena stanna i tvifvel, så att de aldrig kunna få frid, ty lagen
anklagar oss städse, ja äfven när vi göra goda gärningar. Det
gäller nämligen alltid, att köttet har begärelse mot Anden
(Gal. 5: 17). Huru skall därför samvetet komma till frid utan
tro, om det menar att det icke för Kristi skull utan för sin egen
gärnings skull bör behaga Gud? Hvilken gärning skall det
finna på, som det kan vara öfvertygadt om att förtjäna det eviga
lifvet, om det nämligen vore så, ätt vårt hopp skulle
grundas på våra förtjänster? Gentemot dessa tvifvel säger Paulus
i Rom. 5: 1: Då vi nu hafva blifvit rättfärdiggjorda af tron,
hafva vi frid med Gud; därför böra vi förvisso vara öfvertygade
om, att rättfärdigheten och det eviga lifvet gifves oss för Kristi
skull. Om Abraham heter det ock: Där ingen förhoppning
var, trodde han i förhoppning (Rom. 4: 18).
För det tredje. Huru skall samvetet kunna veta, när det
drifvet af den omnämnda böjelsen för kärlek har gjort ett så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
