Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - VI. D:r Martin Luthers Stora Katekes - Första delen. De tio buden - Fjärde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJÄRDE BUDET.
453
personer på jorden och sätter dem vid sidan af sig själf. Ty
det är något mycket högre att hedra än att älska, emedan det
förra icke blott innesluter att älska utan ock en tukt,
ödmjukhet och vördnad såsom inför ett fördoldt majestät. Det
kräfver icke heller blott, att man talar till dem vänligt och med
vördnad, utan framför allt att man både i sitt hjärta och i sitt
yttre uppträdande förhåller sig så, att det synes, huru man
aktar dem högt och anser dem för det högsta näst Gud. Ty
den, hvilken man af hjärtat skall hedra, den måste man för
visso anse för stor och hög.
Därför skall man inplanta hos de unga, att de böra akta
och vörda sina föräldrar, hvilka äro i Guds stad och ställe,
och betänka, att de, äfven om de äro ringa, fattiga, skröpliga
och besynnerliga, dock äro fader och moder, som Gud gifvit
oss. För sin vandels eller sina fels skull få de därför icke
beröfvas den heder, som tillkommer dem. Fördenskull skall
man icke se till personerna, hurudana de äro, utan man skall
se på Guds vilja, som så bjuder och förordnar. Annars äro vi
visserligen alla lika inför Guds ögon, men oss emellan måste
en sådan olikhet och bestämd åtskillnad finnas. Därför har
ock Gud befallt oss att iakttaga densamma, och därför skall
du ock lyda mig såsom din fader, och jag hafva makt att
befalla dig.
Lär dig nu för det första hvad det, som i detta bud
kräfves, nämligen att hedra föräldrarna, betyder. Det betyder, att
man värderar dem såsom något mycket stort och högt, ja
såsom den dyrbaraste skatt, som man äger på jorden; vidare att
man är höfvisk mot dem i sitt tal, icke häftigt far ut mot dem,
pockar och gormar, utan låter dem hafva rätt och tiger, äfven
om de något öfverila sig; för det tredje att man äfven med
gärningar, d. v. s. med lif och gods, bevisar dem sådan heder,
att man tjänar dem, hjälper och försörjer dem, då de äro gamla,
sjuka, skröpliga eller fattiga, och allt sådant icke blott gärna,
utan med ödmjukhet och vördnad, såsom skedde det inför Guds
ansikte. den som vet, huru han i sitt hjärta skall akta dem,
han skall icke låta dem lida nöd eller hunger, utan •sätta dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
