Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lion presterar alt, livad man billigtvis kan begära såsom
bidrag till roligbeten. Hon dör af kärlek; det är afgjordt,
ty bon bar själf sagt det. Men skulle hon därför ej kunna
älska åter igen*? Hvarför inte"? bara man kan bringa
henne till lifs igen. Då är bon ju en ny människa, och
en ny människa, en annan människa kan ju också älska
för första gången, däri ligger ingenting märkvärdigt. O
död, utbrister lian, din kraft är stor! icke det häftigaste
kräkmedel, icke det starkaste laxativ kan göra så rent hus!
Men bär under uppförandet af »Den första kärleken»
såg Kierkegaard på scenen äfven sin favoritsituation,
nämligen den unga flickan, som försäkrar, att bon ej kan lefva
utan sin första kärlek, Pär, och som tio minuter därefter i
all älskvärdhet gifver lians efterföljare, Pål, sin band med den
försäkran, att det förra var ett misstag och att först denne
är hennes första kärlek. Däraf orden i artikeln: »Den
djupa ironien i situationen ligger då i Emmelines obrottsliga
trohet, som på intet vilkor kan afstå från Charles, då detta
skulle kosta hennes lif, äfvensom i Charles’ stigande
förlägenhet, då han ej kan blifva af med henne.»
Men det fans mellan Kierkegaard och Scribe’s stycke
ännu en beröringspunkt, och den af en egen ocli alldeles
särskildt ängslande beskaffenhet. Denne Charles, som
Em-meline i ren inbillning ej vill uppgifva, är han månne ett
rätt föremål för en romantisk trohet? Nej. »Man nästan
mår illa, då man vill fästa sin blick på den gränslöst fadda
dumhet, som är uttryckt i hans ansigte. Och det är dock
inte direkt dumhet; hans blick röjer ännu ett svärmeri, som
i all sin fjåskighet erinrar om en forntid». Det är af lutter
romantisk renlärighet och pjållrighet, som Emmeline icke
vill gifva honom friheten. Men, tör någon fråga, livad har
Kierkegaard för gemenskap med denne löjlige personage"?
I sin egen skepnad visserligen mindre än intet. Men
hjälten i »Lidelseshistorien» har åtminstone en stark likhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
