Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
— Inte vet inan sin dödsstund, inte, nej. Men
något förnuft ska det finnas.
Plötsligt stannade hon framför Solivro och
rynkade pannan.
— Hvad pratar du för dumheter? Tig du, det
råder jag dig till.
Och utan att förklara, hvilka dumheter, han
sagt, han som icke fått en syl i vädret, vaggade
hon helt barskt uppför trapporna till Tairavitas
kammare.
Prinsen skrattade och tog några skutt. Och
var nära att trampa på en helt liten persedel, som
gumman tappat vid trappan. Med en försiktighet,
som icke var fri från en viss blyg rädsla, tog ban
den mellan sina fingrar och vände och granskade
nyfiket.
En liten gördel. En fattig liten gördel.
Och plötsligt kommo jämförelser. Han tänkte
på sitt hem. Han tänkte på de vackra och mjuka
små kläder, som lian själf hade burit, och som de
gamla hofdamerna gömde som reliker.
Nu skulle små kläder sömmas till hans barn.
Och ban ville, att de skulle vara mjuka och vackra,
vackra som hans egna varit. Vackrare.
Men härför måste ban kämpa mot mycket.
Kämpa så mycket för de stackars små kläderna.
Han fruktade icke, ty han kände sig stark. Han
kände glädje, att få träda in i allvaret för sitt barns
skull. En gång måste ju leken sluta.
Glädje. Och likväl stod i allvaret någonting,
som gaf en gränslös fasa. Detta, han hade sett i
skogen.
Att lefva utan att döda. Att lefva utan skuggor.
Utan att skuggorna fingo makten.
Nu skrattade Tairavita; hennes skratt sjönk
ned öfver honom och väckte hans eget till lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
