- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
105

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

Solivro var i själfva verket mycket glad;
knektarna förde med sig lysande berättelser om furstens
segrar ocli framgångsrika härnad. På alla punkter
voro uiatretterna slagna, drifna tillbaka till skogarna,
och deras argaste höfdingar voro bragta om lifvet,
Endast den unge Irlam hade lyckats undkomma.
Dessa glada underrättelser jagade bort prinsens
själfförebråelser och gaf honom frist, Ännu har
jag några dagar kvar af detta lugna, lj ulliga lif,
tänkte han. Och då mina små icke längre äro
namnlösa, skall jag begifva mig till fader. Han
skall icke vara omedgörlig; deras vackra namn
skola beveka honom.

Härtill kom en obestämd känsla af befrielse.

Då ban hörde berättas om de ärorika och
blodiga fejderna, sade han till sig själf, liksom
hade ban talat till en utomstående: Jag skulle
vilja ha varit med, det skulle ha varit stort och
härligt. Men samtidigt hade han innerst en
förnimmelse af lättnad, af att lyckligt hafva
undkommit något svårt och elakt. Han skämdes öfver
denna känsla; den liknade alltför mycket feghet,
Men om det verkligen var feghet, det kunde han
icke få klart för sig.

Tairavita oroades af knektarnes närvaro; hon
fruktade, att deras krigiska ord skulle locka Solivros
håg. Och ehuru hon sagt sig själf, att lion på
intet vis skulle vilja hindra prinsen från att
återinträda i sin ställning och boija dess värf, så fanns
det dock ingenting, hon fruktade mera än detta.
Men då hon såg, hur berättelserna lugnade och
gladde prinsen, hörde hon pä utan anmärkning,
äfven då hon fann knektarnas ord allt för löjligt
skrytsamma. Endast då de förde talet på Irlam
och hans stundande ofärd, blef hon ifrig.

— Irlam! Honom fånga ni aldrig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free