Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han andades lätt. Men ett djupt mörker hindrade
honom att se, livar han befann sig.
Plötsligt märkte han, att någon gick bredvid
honom och talade.
— Hvem är det?
— Herre, det är ju jag, Barrelen. Känner
du icke igen mig? Har du icke hört hvad jag har
sagt?
— Jo, svarade han långsamt, — jag känner
igen dig. Men jag har icke hört, hvad du har
sagt,
— Du är trött, herre, ocli liar säkert fått
någon skada. Snart kommer bärstolen, som ska
hämta dig. Låt oss stanna!
— Här är så tyst. Sofva knektania?
— Många äro döda. De öfriga har jag
liem-förlofvat. Ty aldrig mer ska matretter oroa oss.
Det finns icke hundra, knappt femtio kvar.
Nu gingo skyarna isär, och månen gjorde natten
ljus. I det rena, hvita skenet gledo svarta skuggor,
som sakta sänkte sig öfver jorden.
— Se! sade Solivro och pekade med båda
händerna, — Se, Barrelen, se de svarta fåglarna,
som på starka, vackra vingar bära så fula och
löjliga hufvuden!
— Det är gamar, herre. De älska dylika
platser.
Men Solivro sade:
— De älska oss människor. De föra oss högt
öfver glädje och sorg, öfver vidrigt och vackert.
Barrelen slog armen kring hans lif och förde
honom bort emot bärstolen, som lik en klumpig
skugga vaggade fram öfver slätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
