Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enda, eviga gudomsväsende som Fadern. Den evige Gudens väsen
eller natur med alla dess fullkomligheter kan icke vara detsamma som
väsendet hos en skapad varelse, låt ock vara att denna varelse är Guds
fullkomligaste avbild. Den skapade varelsen är tidlig och i denna
mening ändlig eller begränsad. Gud är evig och fullkomlig. Är
Kristus skapad, så är han icke Gud. Med förnekelsen av Sonens
jämlikhet med Fadern är Kristi gudom slungad över bord.
Apollinarismen var ett annat misslyckat försök, som gällde
förhållandet mellan de båda naturerna i Kristi person. Apollinaris’
(362 e. Kr.) tillämpning av trikotomismen på Kristi guda-mänskliga
person utföll så, att han bortkonstruerade Kristi gudom och
framställde hos honom en mandom, som icke finner sin motsvarighet hos
något annat mänskligt väsen. Genom att Logos eller Kristi gudomliga
natur insättes på den mänskliga andens (pneumas) plats, försvinner
gudomen spårlöst i mandomen såsom i en bottenlös brunn, och den
nyformade människan blir en — omänniska. Visserligen vill
Apollinaris, som var en av arianismens motståndare och en kämpe för Kristi
sanna gudom, hävda denna gudom, på samma gång han är angelägen
att behålla Kristi syndfria mandom. Denna syndfria fullkomlighet
ansåg han bäst betryggad genom att införa gudomen på det
mänskliga förnuftets plats. Han ivrade ock för enheten naturerna emellan,
men med sin konstruktion fick han ingenting helt i behåll.
Även nestorianismen sysslade med frågan om de båda naturernas
förhållande till varandra. Nestorius (428 e. Kr.) fasthöll de båda
naturernas verklighet, men förnekade deras enhet i en enda person.
Han bestred nämligen, att Logos, Guds Sön, i jungfru Marias liv
antagit människonatur och låtit sig av henne födas såsom
gudamänsklig person. Jungfru Maria hade genom den Helige Andes kraft fött
eii blott människa, i vilken Logos sedan inflyttat såsom i ett hus
eller tempel, varigenom människan Jesus Kristus, genom övernaturlig
kraft född av jungfru Maria, blivit ett verktyg eller organ för
gudomen. På denna väg ansåg sig Nestorius kunna hävda både Kristi
gudom och syndfria mandom samt hålla de två naturerna åtskillda
såtillvida, att man ej skulle behöva tänka och tala om den gudomliga
såsom underkastad rent mänskliga erfarenheter, t. ex. lidande och
död, och om den mänskliga såsom delaktiggjord av gudomliga
egenskaper, såsom allvetenhet, allmakt o. s. v. Men envar inser lätt. att
detta sätt att ställa naturerna sida vid sida med varandra icke erbjuder
en verklig föreningspunkt uti ett personligt jag. Därmed hava vi
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
