Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mera glädtigt och förnöjsamt såg man aldrig något par;
Fia går på hjälp i bygden, sträfvande för sig och far.
Hon var alltid den, som styrde, tyngsta bördan ock
hon drog,
»Far ä’ gamlare», sa’ Fia, »och nu har han slitit nog».
Skall hon hjälpa till i tvätten, är hon uppe före sol’n,
Kokar kaffe åt sin gubbe, och i snäfva underkjol’n
Flyger kring uti sitt kyffe som en myra i sin flit,
Att i ordning ha’ för dagen och åt far en »lagad bit».
Och med Fia rent försvinner, tycker Lasse, solens ljus,
Outhärdligt lång är dagen, fast han har båd’ mat och
snus.
Men när den mot afton lider, gör han brasa först på
häll’n
Och till möte med sin gumma vandrar se’n åstad i
kvåll’n.
För en annan, där hon kommer, trött och rufsig ifrån byn,
Är hon minst af allt i världen någon fin och fager syn,
Löjligt ful, så man kan skratta, bara senor,ben och skinn,
Armar slängande och smala, långa fötter, vända in.
Men för en i världen är hon dock så obeskrifligt kär:
»Kommer du nu, kära gumma, åh, så glad, så glad
jag är!»
Ropar Lasse, och att fägna henne på sitt bästa vis
Håller han tillreds i »nypan» åt sin skatt en duktig »pris».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
