Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Würgen.
735
Woraiiia-atröinuien utanför Pultava. Då Carl XII
uppehöll sig här, red han en gång helt nära de fiendtliga verken,
för att bättre kunna taga dem i ögonsigte. Fiendens kulor
gåfvo tillkänna att han ej blifvit obemärkt. Adam Ludvig
Lewenhaupt bad honom återvända och icke vidare blottställa sitt
lif. Men konungen syntes snarare derigenom retad att ännu
mera trotsa farorna. Han lät sin häst sakta och i skridt gå
omkring i en ring, liksom erbjudande sig till skottmål för
fienden. Men så snart han erfor, att fienden på flera ställen visar
sig liksom med afsigt att vilja gå öfver flodén, skyndar han
tillbaka och befaller en del rytteri och flera bataljoner fotfolk
följa sig. Utan nödvändighet och utan att för sina officerare
uppgifva orsaken, red konungen hastigt ned till
Worskla-ström-men. Det var d. 17 Juni 1709. Hans rytteri följde efter,
hvarvid flera stupade eller sårades. Sådant oroade honom dock
aldrig; och han red af och an, liksom ingen fara varit å färde
eller han trott sig vara skottfri. Men då träffade honom en
kula, som gick genom venstra fotbladet och stannade vid båda
de större tårna. När sedan Lewenhaupt yttrade deltagande
häröfver, sade konungen med sin vanliga köld: "Det är bara i
foten. Kulan sitter inne — jag skall låta skära ut den så att
det hvisslar efter." Då såret undersöktes, uttogs en mängd
krossade småben, som hörde till tårna. Det döda köttet
bortskar den sårade hjelten sjelf med knif eller sax, och intet ljud
af smärta hördes från hans läppar. Denna blessyr blef
sedermera en af orsakerna till Pultava-slagets olyckliga utgång.
Würgen, ett slott, beläget några mil öster om Libau. Här
förlade Carl XII sitt högqvarter, sedan han slutat 1701 års
fälttåg mot sachsarne. Sjelf ville ban likväl icke bo
derstädes; icke ens i något hus. "Jag skall", sade han, "genom mitt
eget exempel lära både befäl och soldater att icke bortklema
sig genom onödig beqvämlighet." Han beslöt derföre att ännu,
det var i Oktober och November månader, bo i tält. Detta
virades med halm, och om kölden någon gång var för stark, lät
Carl dit inbära glödgade kanonkulor för att åstadkomma någon
värme. Många voro’ likväl icke de dagens stunder, som der
tillbragtes. Den mesta tiden satt Carl på hästryggen, ridande
från det ena ståndqvarteret till det andra, och det i
oupphörligt fyrsprång. Så snart en häst tröttnat, tog ban alltid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
