Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och kärleken - 5. Konungen och löjtnanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanlänkad med eder och mitt hjärta skall för alltid tillhöra
eder.
Konungen svarade ingenting.
– Alltså adjö, sade hon, adjö åt livet och åt kärleken och
evig lycka.
Hon tog ett steg för att avlägsna sig, men konungen höll
henne kvar, tog hennes hand, som han pressade till sina läppar
utom sig av sorg och förtvivlan. En brännhet tår föll på
hennes hand, och kom Marie att fara samman.
Hon såg på konungens fuktiga, bleka panna och krampaktigt
skälvande läppar och utbröt:
– O, Sire, när nu konungen gråter, så reser jag min väg.
I stället för att svara gömde konungen sitt ansikte i näsduken.
Förbittrad lämnade fröken de Mancini konungen och hoppade
skyndsamt upp i vagnen i det hon ropade till kusken:
– Kör! Fort vidare!
Kusken lydde, gav hästarna en klatsch utav piskan, och
den tunga vagnen försvann bort över kullen, medan konungen
av Frankrike stod ensam kvar.
5. KONUNGEN OCH LÖJTNANTEN.
Då konungen länge och uppmärksamt stått och sett åt det
håll, varest vagnen försvunnit, och sedan han något
hunnit dämpa sitt hjärtas rörelse, kom han att tänka på att
han icke var ensam. Ludvigs första tanke var att kasta sig
på hästen och förfölja vagnen.
Musketörlöjtnantens tanke var också, att konungen skulle
göra så. Han har ännu ingenting förlorat, tänkte han. En
förlorad halvtimme skall han snart ta igen.
Detta hopp gäckades likväl då konungen kom fram och i
innerligt sorgsen ton sade:
– Till häst! Nu äro vi färdiga.
Konungen kastade sig upp i sadeln och red tillbaka, följd
av löjtnanten. Då de hade kommit fram till bron, vände sig
konungen för sista gången och då han kommit till sina rum
på slottet sade han:
– I sanning, min löjtnant, nu hoppas jag att det är förbi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
