Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Konungen och löjtnanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronan, så svär jag, sire, att jag, i stället för att säga längre
fram, även då skulle säga nu strax. Förlåt mig, sire, jag
är från eder farfader Henrik IV:s land; jag talar icke ofta,
men när jag talar, så säger jag allt.
– Min framtida regering tycks ej fresta eder särdeles, min
herre? sade Ludvig stolt.
Jag lever i en olycklig tid: jag ser ungdomen nedslagen och
rädd, jag ser den försagd och utblottad, då den i stället borde
vara rik och mäktig. I går afton till exempel öppnade jag
konungens av Frankrike dörr för konungens av England, vars
far jag så när hade räddat, om Gud icke lagt sig däremot.
Jag öppnade dörren till en broders palats för en broder, och
jag såg, sire – ah, det upprör mitt hjärta! – jag såg denne
konungs minister bortjaga den landsflyktiga och förödmjukade
härskare, jag såg även min furste, som är ung, skön,
tapper, darrande inför en präst, som log åt honom bakom
förhänget till sin alkov, där han i sin säng hopsamlat allt
Frankrikes guld. Ja, jag förstår eder blick, sire. Jag blir
djärv ända till vanvett, men vad vill ni jag skall göra? Jag
är en gammal soldat, och nu säger jag eder, min konung,
saker, vilka jag skulle slunga tillbaka i halsen på den, som i
min närvaro uttalade dem. Med ett ord, ni befallde mig att
för eder öppna djupet av mitt hjärta, sire, och jag utgjuter nu
vid eders majestäts fötter all den galla, vilken jag samlat i
trettio år, liksom jag även skulle utgjuta allt mitt blod, om
eders majestät befallde mig det.
Konungen avtorkade de kalla och ymniga svettdroppar, som
runno ur hans panna.
Den minuts tystnad, som följde på detta häftiga utbrott,
återkallade i minnet hos den, som talat, och den, som hört,
hela sekel av lidande.
– Min herre, sade äntligen konungen, ni nämnde ordet
glömska; jag hörde blott detta ord; jag vill således svara blott
därpå. Andra kunna glömma, men jag glömmer icke, jag,
och till bevis därpå minnes jag en upploppsdag, en dag, då
det rasande folket, lika ursinnigt och rytande som havet,
uppfyllde palatset Palais-royal, en dag, då jag låtsade sova i min
säng, och huru då en enda man, med draget svärd och dold
bakom min huvudgärd, vakade över mitt liv, beredd att våga
sitt liv för mig, såsom han redan tjugo gånger vågat det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
