Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Ett lanthus av en furukista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
D’Artagnan förlorade ej Monk ur sikte; han utforskade allt,
vad som föregick i generalens själ, under det denne talade.
- Men det är icke fråga om mig, genmälde d1 Artagnan.
- Om vem är det då frågan? sporde Monk, som började
bliva otålig.
- Det är fråga om konungen, som ej skall kunna hålla
munnen.
- Nå väl, om han ock verkligen skulle tala? sade Monk,
stammande.
- Mylord, återtog d1 Artagnan, jag bönfaller därom, förställ
eder icke för en man, vilken talar så uppriktigt som jag.
Ni har rätt att yttra eder förtrytelse, så skonsam den än
må vara. För fan, att likt ett sällsynt naturföremål vara
inspärrad i en kista, det är ingen passande plats för en så
betydande man som ni, en man, som leker med kronor och
spiror som en zigenare med kulor; ty ni inser i alla fall, att
alla edra fiender skulle skratta hjärtligt däråt, och ni är så
stor, så upphöjd, så ädel, mylord, att ni måste ha många
fiender. Denna hemlighet kunde komma halva
människosläktet att kikna av skratt, om man avbildade eder i denna kista.
Och det är icke passande, att man skrattar så åt den andra
personen i riket.
Vid tanken på att få se sig avbildad i kistan förlorade
Monk helt och hållet fattningen. Som d’Artagnan ganska
väl beräknat, gjorde åtlöjet på honom en verkan, den varken
krigets tillfälligheter eller ärelystnadens önskningar eller
fruktan för döden mäktat åstadkomma,
- Gott, tänkte gaskognaren, han är rädd; då är jag
räddad!
- Vad konungen beträffar, sade Monk, så frukta
ingenting, bäste herr d’Artagnan; jag bedyrar, att konungen ej
skall skämta med Monk.
Blixten i hans öga uppsnappades i flykten av d1 Artagnan.
Monk hejdade sig strax.
- Konungen, fortfor han, är av alltför ädel natur,
konungen har för upphöjt hjärta att vilja någon illa, som gjort
honom gott.
- Ja, visserligen, utropade d’Artagnan. Jag delar helt
och hållet eder mening i avseende på konungens hjärta, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
