Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. Firmans skulder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
- Det gavs en tid, sade han, då du skulle lagt detta uppdrag
helt öppet på bordet och sagt: D’Artagnan, läs upp detta
klotter iför Portos, Aramis och mig.
- Det är sant . . . Ah, det var i ungdomens och
förtroendets sköna tid, då blodet befaller, när det uppvärmes av
lidelsen!
- Nå väl, Atos, vill du, att jag skall säga dig en sak?
- Säg, min vän.
- Denna härliga, sköna tid, detta det sjudande blodets
välde värderar jag utan tvivel ganska högt, men jag saknar
dem likväl icke. Det är alldeles som med skoltiden; jag har
ofta här och där påträffat något dumhuvud, som prisat denna
läxornas, karbasens och de torra brödkanternas tid. Det är
besynnerligt, jag för min del har aldrig varit någon vän
därav, och huru verksam, huru måttlig jag också var (du vet,
Atos, om jag verkligen var det), hur enkel jag syntes i min
dräkt, föredrog jag icke dess mindre Portos’ broderier
framför min simpla, söndriga vapenrock, vilken om vintern lät
nordan vinden och om sommaren solen intränga. Ser du,
min vän, jag tror aldrig den som påstår sig föredraga ett
mödosamt liv framför goddagar. Hittills har livet ända
igenom varit mödosamt för mig; varje månad hade jag ett hål
mera på mitt skinn och min vapenrock och ett guldstycke
mindre i min arma börs; från denna avskyvärda tid av ett
ständigt upp och ned saknar jag alls ingenting, ingenting
mer än vår vänskap; ty hos mig klappar dock ett hjärta, och
det är underbart, att detta hjärta ej förtorkats av den
armodets vind, som blåste in genom hålen på min kappa, att det
icke genomborrats av de många svärd, vilka trängde in
genom hålen på mitt fattiga skinn.
-»- Vår vänskap behöver du icke sakna, sade Atos; den
dör icke förr än med oss själva. Vänskapen består framför
allt av minnen och vanor, och om du nyss yttrade en liten
satir över min, för det jag drog i betänkande att meddela
dig mitt uppdrag till Frankrike . . .
.p*- Jag? . . . Min Gud, om du endast visste, min gode, bäste
vän, huru likgiltiga all världens uppdrag hädanefter bli mig!
Han stack sitt pergament i sin rymliga ficka.
Atos steg upp från bordet och tillkallade värden för att
betala deras förtäring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
