Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. En skarpsinnig kryddkrämare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
- Må så vara, sade han. Men beträffande denna rock,
vill du, att jag ger dig ett gott råd, min bäste d1 Artagnan?
- Mycket gärna.
- Och du blir icke ond?
- Tycker du det!
- Hör på; när någon sent och plötsligen blir rik, bör denne
någon, för att icke förändra sig, bli girig, det vill säga ej
ge ut mera pengar, än han förr ägde, eller också bli slösare
och skuldsätta sig, så att han åter blir fattig.
- Hm, vad du nu säger, liknar bra mycket en sofism,
min käre filosof.
- Det tror jag icke. Vill du bli girig?
- Nej, för tusan! Jag var det förut, då jag ingenting ägde.
Nu vill jag ändra mig.
- Bliv då slösare.
- För fan, ännu mindre det! Jag är mycket rädd för
skulder. Fordringsägare äro för mig en förebild av de
djävlar, som vända de fördömde på halstret, och som tålamod
just icke är min största dygd, är jag ständigt frestad att
prygla upp de där djävlarna.
- Du är den förståndigaste man jag känner; dig behöver
ingen råda. Dårar vore de, som trodde sig kunna lära dig
något! Men äro vi icke nu vid gatan Saint-Honoré?
- Jo, bäste Atos.
- Ser du det låga, långa och vita huset där borta till
vänster? Det är just hotellet, i vilket jag bor. Som du ser,
har det blott två våningar. Jag begagnar den första; den
andra är uthyrd till en officer, som för sin tjänst är borta
åtta till tio månader på året, så att jag i detta hus är som
hemma hos mig, utom vad hyran beträffar.
– Ah, vad du ställer allt väl till åt dig, Atos! Vilken
ordning och vilken frikostighet! Se, dessa båda saker ville jag
förena. Men vad kan man begära? Sådant är medfött, det
förvärvas ej.
~- Smickrare! Se så, farväl nu, min bäste vän! Det var
sant, hälsa herr Planchet; han är väl alltid en lika
förståndig man, eller hur?
- Jo, och tillika en man av hjärta. Farväl, Atos!
De skildes åt. Under hela detta samtal hade d’Artagnan
ej ett enda ögonblick förlorat ur sikte en viss packhäst, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
