Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 29. D'Artagnan ger en lektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
eller är det hans rätta namn. I senare fallet är han
domherre; år däremot namnet falskt, så är han någon okänd
person; vad behöver väl jag känna honom? Han betalar
alltid hyran i förskott. När jag mötte dig, hade jag kommit
på den idén att även köpa ett vid torget Baudoyer beläget
hus, vars baksida stöter intill min trädgård, då allt
tillsammans skulle utgöra en härlig egendom. Dina dragoner störde
mig i mina funderingar härpå. Se så, låt oss nu gå in på
gatan la Vannerie och raka vägen till Planchet.
D’Artagnan påskyndade sina steg och förde verkligen
Raoul till Planchet, in i ett rum, vilket kryddkrämaren
avstått åt sin forne husbonde. Planchet hade gått bort, men
middagen var icke dess mindre serverad. Hos denne
kryddkrämare rådde ännu en lämning av militärisk ordning och
punktlighet.
D’Artagnan förde åter Raoul på kapitlet om hans framtid.
-. Din far håller dig strängt? sade han.
- Rättvist, Chevalier.
- Ah, jag vet nog, att Atos är rättvis, men han är
kanske ändå sparsam?
- Han ger med kunglig hand, herr d’Artagnan.
- Gör inga omständigheter, min gosse; om du ibland
skulle behöva några pistoler, så kom ihåg, att den gamle
musketören är till din tjänst.
- Bäste herr d’Artagnan!
- Du spelar väl något litet?
- Aldrig.
- Då har du lycka i kärlek?... Du rodnar... Ah, du lille
Aramis!... Min junker, sådant kostar ännu mer än spel.
Visserligen slåss man, när man tappat; det är ändå en
ersättning. Men ack, den lille blödsinte kungen lägger ju straff
på dem, som draga svärdet! Vilken regering, min stackars
Raoul, vilken regering! När man betänker, att man på min
tid belägrade musketörerna i husen som Hektor och Priamos
i staden Troia, och hur kvinnorna gräto och murarna
skrattade och hundratals skurkar klappade händerna och skreko:
Döda, döda! men blevo så snopna, när de ingen musketör
funno! För tusan, sådant fån I aldrig se!
- Ni bedömer konungen strängt, bäste herr d’Artagnan,
och ni känner honom knappt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
