Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 34. Avfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
nåd, hade också d’Artagnan knappt blivit rik, förrän han
frågat sig själv, huruvida han, oaktat sin rikedom, ännu alltid
vore lika tapper.
Dessa betraktelser voro det enda, som kunde uppehålla
d’Artagnan på hans resa. Sedan de voro slut, påskyndade han
hästens språng.
Men så makalös denna hans häst, Zephyr, också var,
förmådde den ej springa oupphörligt. Dagen efter den, då han
begivit sig från Paris, kvarlämnades Zephyr i Chartres hos
en gammal vän, vilken d’Artagnan förskaffat sig i en av
stadens värdshusvärdar.
Därefter reste musketören med posthästar.
Medelst detta fortskaffningssätt tillryggalade han hastigt
den väg, som skiljer Chartres och Chateaubriand.
I sist nämnda stad, som ännu låg nog långt från kusten, för
att någon skulle kunna förmoda, det d’Artagnan styrde kosan
åt havet, och nog långt från Paris, för att någon skulle kunna
misstänka, det han kommit därifrån, upphörde hans majestät
Ludvig XIV:s utskickade, som kallat denne konung sin sol,
utan minsta aning om, att han, som ännu endast var en
obetydlig stjärna på konungavärdighetens himmel, en dag skulle
göra denna himmelskropp till sin sinnebild, upphörde, säga
vi, konung Ludvig XIV:s utskickade att taga posthästar och
köpte sig en till utseendet ganska dålig klippare, en häst, som
en kavalleriofficer, av fruktan att bli utskämd, aldrig skulle
vågat lägga sig till med.
Utom till färgen, erinrade denna nya springare d’Artagnan
ganska livligt om den märkvärdiga, brandgula häst, med
vilken eller rättare på vilken han gjort sitt inträde i världen.
Det är visserligen sant, att från den stund, han bestigit
denna nya ridhäst, var det icke mera d’Artagnan, som reste; det
var en i stålgrå livrock och kastanj bruna benkläder klädd
man, ett mellanting av präst och lekman; vad som i
synnerhet gjorde honom lik en kyrkans man, var, att d’Artagnau på
huvudet satt en sliten sammetskalott och på kalotten en stor
svart hatt; han begagnade ej mera någon värja, utan blott en
käpp, som hängde med ett band vid armen, men vilken vid
förefallande behov kunde som oväntad bundsförvant påräkna
en god, sex tum lång dolk* dold under kappan. .
Den i Chateaubriand inköpta springaren fullj)prclad.e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
