Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 61. Vad Raoul redan anat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
61. VAD RAOUL REDAN ANAT.
Då Raoul avlägsnat sig och de båda utrop, som följde
honom, förklingat, voro Atos och d’Artagnan åter for
sig själva.
- Nå väl, min bäste vän, sade han, vad har du nu att
förkunna?
- Jag? frågade d’Artagnan.
- Ja visst, du. Man skickar dig icke så där utan orsak.
Atos smålog.
- Åh bevars! sade d1 Artagnan.
- Jag skall hjälpa dig på väg, min vän. Konungen är
ursinnig, icke sant?
- Jag måste medgiva, att han icke är nöjd.
- Och du kommer nu...
- Å hans vägnar, det är sant.
- För att arrestera mig?
- Du hittade just på det rätta, min vän.
- Jag var beredd därpå. Låt oss då ge oss av.
- Åh för tusan, så brått om du har!
- Jag är rädd att upptaga din tid, sade Atos, småleende.
- Åh, jag har god tid! För övrigt vill du väl också gärna
veta, vad som förefallit mellan mig och konungen?
- Om du vill berätta mig det, min vän, så skall jag med
nöje höra på.
Atos anvisade åt d’Artagnan en stor länstol, i vilken den
senare slog s?g ned och makligt sträckte sig.
- Det vill jag gärna, fortfor d’Artagnan, i synnerhet som
vårt samtal var ganska eget.
- Berätta då.
- Nå väl, först lät konungen kalla mig till sig.
- Sedan jag lämnat honom?
- Du hade hunnit till de sista trappstegen, efter vad
musketören sade mig. Jag infann mig. Vet du, min vän,
konungen var icke röd i ansiktet, han var violett. Jag var
ännu okunnig om, vad som tilldragit sig. Det enda var, att
jag såg de två bitarna av en avbruten värja ligga på golvet.
- Kapten d’Artagnan! ropade konungen, då han fick
se mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
