Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 65. En vagn som kommer och försvinner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
- Om vi dröja en stund, kunna vi vara säkra om, att han
kommer tillbaka, icke sant, min vän?
- Såvida icke d’Artagnan också är fången, svarade
Portos; i sådan händelse vore allt förlorat.
Raoul svarade ej. Ingenting vore omöjligt. Han gav
Grimaud det rådet att föra hästarna till den lilla gatan
Jean-Beausire för att väcka mindre misstankar, och själv lurade
han med sin skarpa blick på, att d’Artagnan eller vagnen
skulle komma tillbaka.
Det var också det klokaste parti man kunde taga. Tjugo
minuter hade ej förflutit, förrän porten åter öppnades och
vagnen kom körande. Ett bländsken hindrade Raoul från
att urskilja ansiktena på dem, som befunno sig i vagnen.
Grimaud bedyrade, att han sett två personer åka i
densamma, och att hans herre var en av dem. Portos
betraktade Ömsom Raoul och Grimaud, i hopp om att förstå deras
tankar.
- Det är uppenbart, sade Grimaud, att om greven finns
i vagnen, så antingen sättes han i frihet eller föres han i ett
annat fängelse.
- Vi få väl se, vad väg vagnen tar, sade Portos.
- Om greven sättes i frihet, så för man honom till hans
bostad, återtog Grimaud.
- Det är sant, medgav Portos.
- Men vagnen tar icke den vägen, anmärkte Raoul.
I själva verket försvunno också hästarna redan i förstaden
Saint-Antonie.
- Låt oss skynda, sade Portos; när vi komma på vägen,
hejda vi vagnen och tillsäga Atos att fly.
- Det där stöter på uppror, mumlade Raoul.
Portos kastade på Raoul ännu en blick, som var ett
värdigt motstycke till den förra. Raoul besvarade den blott
genom att hugga sporrarna i sin häst.
Några ögonblick därefter upphunno de tre ryttarna
vagnen och följde den på så nära håll, att hästarnas andedräkt
fuktade vagnskorgen.
D’Artagnan, som ständigt var på sin vakt, hörde hästarnas
trav. Det var i samma ögonblick, Raoul sade till Portos,
att han skulle rida förbi vagnen för att se, vem den person
var, som beledsagade Atos. Portos lydde uppmaningen, men
kunde ingenting se, emedan vagnsskärmarna voro nedfällda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
