Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 73. Slottet Vaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
- I blå rummet i andra våningen.
- Det som ligger över konungens sängkammare?
- Just det.
- Vilken pina ni underkastar eder! Att döma sig själv
till att icke få röra sig!
- Jag sover hela natten, monseigneur, eller också ligger
jag och läser.
- Och edert folk?
- Åh, jag har blott en person med mig.
- Blott en enda!
- Min lektor är mig nog. Farväl, monseigneur, uttrötta
eder icke för mycket. Bibehåll eder frisk till konungens
ankomst.
- Vi få väl se eder, hoppas jag? Vi få väl se vår vän, du
Vallon?
- Jag har anvisat honom plats i mitt grannskap. Han
håller nu på att kläda sig.
Fouquet hälsade med en böjning på huvudet och ett
småleende, varefter han gick fram och tillbaka, lik en
överbefälhavare, som visiterar förposterna, när man har underrättat
honom om fiendens ankomst.
Klockan var sju på aftonen, då konungen anlände till
gallerporten vid Vaux, varest Fouquet, underrättad därom, väntat
en halv timme, med blottat huvud och omgiven av sin
betjäning och sina vänner.
Herr Fouquet höll stigbygeln åt konungen, vilken, sedan
han stigit av, uppreste honom något och räckte honom, ännu
mera nådigt, sin hand, den Fouquet, i trots av konungens
lindriga motstånd, förde till sina läppar.
Konungen ville på yttre gården avvakta vagnarnas ankomst.
Han slapp vänta länge. Vägarna hade på överintendentens
befallning så omsorgsfull lagats, att man från Melun och till
Vaux icke funnit en enda sten, så stor som ett ägg. Också
rullade vagnarna som på en matta och förde, utan skakning
och utan att trötta, omkring klockan åtta alla damerna fram
till slottet. De mottogos av fru överinterxdentskan, och i
samma stund de visade sig, framlyste ett sken, klart som dagen,
från alla vaser och alla marmorbilder. Denna trollglans
varade, tills deras majestät inträtt i det inre av slottet.
Så snart den stora festmåltiden var slutad, ville konungen
ej gå niiste om pronxexiaden» Parken var illuminerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
