Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 75. Högmålsbrott - 76. En natt på Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
*- Det är sant; det glömde jag... Jag skall nu ge order
därom.
- Alltså är det överenskommet att ingen får slippa in till
fången utan att ha en kunglig order, en order, som jag själv
skall tillställa eder.
- Det är sagt. Farväl då, monseigneur!
Aramis gick nu tillbaka till sin kamrat.
- Se så, se så, min vän Portos, nu till Vaux, och det fort!
- Man är lätt när man troget tjänat sin konung, och när
man på samma gång räddat sitt fädernesland, sade Portos.
Hästarna få så gott som ingenting att draga. Låt oss fara nu.
Vagnen, numera befriad från den fånge, som Aramis i
själva verket funnit ganska tung, rullade bort över
Bastil-jens vindbrygga, som åter hissades upp bakom densamma.
76. EN NATT PÅ BASTILJEN.
Det mänskliga lidandet i detta livet står i förhållande
till människans krafter. Av vilka element bestå då
människans krafter? Bestå de icke förnämligast av övning,
vana, erfarenhet? Detta bry vi oss icke en gång om att
leda i bevis, det är ett axiom så väl i moraliskt som i
fysiskt hänseende.
När den unge konungen, förfärad och förintad, såg sig
införas i ett rum på Bastiljen, föreställde han sig i början att
döden liknar en sömn, att även den har sina drömmar, att
sängen sjunkit ned i golvet i Vaux, att döden följt därpå,
och att Ludvig XIV, i det han fullföljde sin kungliga dröm,
nu som avliden drömde om en av dessa fasor, vilka i livet
äro otänkbara, och som bestå i en nyss så mäktig konungs
tronsavsättning, inspärrning i fängelse och skymfande.
Att som vålnad i människogestalt bevittna sitt eget
smärtsamma lidande, att sväva i ett obegripligt mystiskt
förhållande mellan det skenbara och det verkliga, att se och höra
allt utan att kunna inverka på någon av enskildheterna i
dödskampen, var icke detta, så sade åtminstone konungen
för sig själv, en så mycket förfärligare plåga, som den kunde
räcka evigt?
- Är detta vad man kallar evigheten, avgrunden?
mumlade Ludvig XIV i samma stund dörren igenlåstes om honom,
sedan Baisemeaux själv tillskjutit den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
