Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 76. En natt på Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
quet kan icke vara ensam om den här saken. Hans agent...
den rösten jag hörde... det var herr d’Herblay; jag kände
igen honom. Colbert hade rätt. Men vad vill Fouquet mig
då? Vill han kanske regera i mitt ställe? Omöjligt! Dock
vem vet! tänkte konungen, som nu blivit ännu dystrare. Min
bror, herlig d’0rléans, gör kanske mot mig, vad min farbror
hela sitt liv igenom hade för avsikt att göra mot min far.
Men drottningen? Och min mor? Och la Valliére. Ah, la
Valliére! Hon skulle då vara i madames våld! Den söta,
flickan! Ja, så förhåller det sig, man har inspärrat henne,
liksom jag själv inspärrats. Vi äro för evigt åtskilda!
Vid blotta tanken på denna skilsmässa utbrast älskaren i
suckar, en snyftning och höga rop.
- Här finns en guvernör, återtog konungen, ursinnig. Jag
skall tala med honom. Jag vill strax ropa hit honom.
Han ropade, men ingen svarade honom.
Han tog sin stol och slog med den mot den tjocka ekdörren.
Trädet gav ifrån sig ett starkt ljud, och detta framkallade
flera sorgliga ekon i den djupa trappan, men ingen levande
varelse svarade honom.
Detta var för konungen ett nytt bevis på den ringa aktning,
man visade honom på Bastiljen. När han nu efter sitt första
vredesutbrott varseblev ett med galler försett fönster,
varigenom inträngde en gyllene stråle av den glänsande
morgonrodnaden, började han skrika, först sakta, men sedan
eftertryckligare. Ej minsta svar erhöll han.
Väl tjugo andra försök, dem han gjorde efter varandra,
rönte lika liten framgång.
Blodet började sjuda och steg konungen åt huvudet.
Denna natur, så van vid att befalla, darrade vid blotta tanken
på olydnad. Småningom tilltog hans vrede. Fången
sönderbröt sin stol, alltför tung för hans händer, och begagnade den
som en murbräcka för att därmed slå mot dörren. Han slog
så hårt och så många gånger, att svetten började rinna från
hans panna. Larmet var ofantligt och ihåligt. Några kvävda
rop svarade då och då.
Dessa röster gjorde på konungen en besynnerlig verkan.
Han höll upp för att lyssna till dem. De kommo från andra
fångar, som fordom varit hans offer och nu i dag voro hans
kamrater. Dessa röster stego som ångor genom de tjocka
taken, genom de ogenomskinliga murarna. De anklagade upp-
V. B. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
