Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 81. Bröderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
familj knappt kunde draga andan efter denna förfärliga
skakning, som övergått dem alla.
D’Artagnan, som stod med ryggen mot väggen mitt emot
Fouquet, med handen över pannan och med stirrande öga,
frågade sig själv, vad som kunde vara orsaken till ett så
förvånande underverk. Han hade icke strax kunnat förklara,
varför han tvivlade, men säkert visste han dock, att han hade
sina skäl att tvivla, och att detta de båda Ludvig XIV:s
sammanträffande löste gåtan, som under de senaste dagarna gjort
Aramis’ beteende så misstänkt för musketören.
Icke dess mindre voro dessa idéer långt ifrån klara. De
handlande personerna i denna scen tycktes ännu sväva i
molnen efter ett tungt uppvaknande.
Plötsligt skyndade Ludvig XIV, mer otålig och mera van
att befalla, fram till en av fönsterluckorna, den han öppnade,
i det han sönderrev gardinerna. En stark ljusström inträngde
nu i rummet, varvid Philippe ryggade tillbaka till alkoven.
Denna rörelse uppfångade Ludvig ivrigt och sade, i det han
vände sig till drottningen:
- Min mor, känner ni då icke igen eder son, efter var och
en här glömt sin konung?
Anna av Österrike spratt till och upplyfte armarna mot
himmelen utan att kunna yttra ett enda ord.
- Min mor, sade Philippe med lugn stämma, känner ni
icke igen eder son?
Denna gång ryggade även Ludvig i sin ordning tillbaka.
Anna av Österrike vacklade, enär samvetskvalen
bemäktigade sig både hennes hjärta och huvud. Då ingen bistod
henne, ty alla voro som förstenade, nedföll hon i sin länstol,
i det hon drog en svag suck.
Ludvig kunde ej uthärda denna anblick och denna skymf.
Han störtade fram mot d’Artagnan, som började fattas av
svindel och vacklade, där han stod lutad mot dörren.
- Hitåt, musketör! sade han. Betrakta våra ansikten och
se, vilkendera av oss är blekast.
Detta tillrop uppväckte d’Artagnan och kom lydnadens
strängar att dallra i hans hjärta. Han skakade sin panna,
och utan att vidare betänka sig, gick han fram till Philippe,
lade sin hand på hans axel och sade:
- Min herre, ni är min fånge.
Philippe slog ej upp ögonen, han rörde sig ej ur stället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
