Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 87. En vit och en svart häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
ödet emot dig. Ludvig XIV:s stjärna fördunklar din, ormen
är starkare eller slugare än ekorren.
D’Artagnan upptog några av dessa pappersbitar, under det
han gick utför trappan.
- Gourvilles fina stil! utropade han, i det han betraktade
en av pappersbitarna; jag hade således gissat rätt.
Han läste ordet: häst.
- Såå! utbrast han och kastade ögat på en annan, där intet
ord var skrivit.
På en tredje läste han ordet: vit.
- Vit häst, upprepade han, likt ett barn, som stavar.
- Ack, min Gud! utropade den misstänksamma själen, vit
häst! Och lik kruthornet, som, antänt vidgar sig till
hundrafaldig volym, sprang d’Artagnan, full av idéer och
misstankar, tillbaka upp på terrassen.
Den vita hästen sprang ännu i riktning åt Loire, vid vars
brädd, som blott otydligt skönjdes i dimman, vilken uppsteg
från vattnet, ett litet segel syntes vagga likt en atom.
- Aha! ropade musketören, blott den, som flyr, kan rida
så fort. Blott en Fouquet, en finansminister, kan rida så på
ljusa dagen och på en vit häst. Blott herrn till Belle-Isle
kan ställa sin flykt till havsstranden, när det finns så tjocka
skogar åt landsidan till. Och blott d’Artagnan kan nu hinna
upp herr Fouquet, som redan har en halv timmes försprång
och inom en timme skall ha uppnått sin båt.
Musketören gav, efter denna monolog, oförtövat befallning,
att man med största skyndsamhet skulle köra gallervagnen
till en liten skog utanför staden. Han utvalde sin bästa häst,
hoppade upp på dess rygg, flög genom gatan aux Herbes och
tog icke samma väg, som Fouquet hade tagit, utan
strandvägen utefter Loire, viss om, att han därigenom skulle vinna
tio minuter och vid den punkt, där båda våglinjerna skuro
varandra, upphinna flyktingen, som ej fruktade någon
förföljelse från det hållet.
Under den hastiga ritten och ivern att förfölja, upplivades
han som på jakt, som i krig och förvånades, att han, d1
Artagnan, som hyst så vänskapliga tänkesätt mot Fouquet, retat
upp sig till vildhet och nära nog blodtörst.
Länge red han utan att bli den vita hästen varse; hans iver
stegrades till raseri, han började misströsta, började tro, att
Fouquet försvunnit i en underjordisk väg, eller att han ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
