Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 95. Dagg som fallit under natten - 96. Testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
770
måste man, som strax åter steg upp på däck och befallde att
styra kurs på Coruna.
Medan man verkställde den erhållna ordern, kom Aramis
åter upp på däck och satte sig mot bastingeringen.
Mörkret hade inbrutit, månen hade ännu icke blivit synlig,
och ändå såg Aramis oavlåtligt åt Belle-Isle till. Yves
närmade sig nu befälhavaren, som åter intagit sin post i aktern, och
sade i mycket låg och ödmjuk ton:
- Vad kurs hålla vi då, herr kapten?
- Vi hålla den kurs, som monseigneur önskar, svarade
officern.
Aramis satt hela natten med armbågen stödd mot
bastinge-ringen.
Då Yves morgonen därpå närmade sig honom, anmärkte
han, att natten måste varit mycket fuktig, ty träet, varemot
biskopen lutat sitt huvud, var nedvätt som av dagg.
Vem vet! Denna dagg var kanske de första tårar, som
flutit ur Aramis’ ögon.
Vilket epitafium kunde väl jämföras med detta, gode Portos?
96. TESTAMENTET.
På Pierrefonds var allt försänkt i sorg. Gårdarna voro
öde, stallen tillbommade och blomsterrabatterna lämnade
utan skötsel och vård.
I bassängerna hade vattenkonsterna, som nyss så ymnigt
flödade och sorlade, av sig själv avstannat.
På vägarna till slottet, kommo några allvarsamma män,
ridande dels på arbetshästar, dels på mulåsnor. Det var
grannarna på landet, präster och tjänstemän från de närliggande
trakterna.
Under tystnad intågade alla dessa på slottet, överlämnade
sina hästar och mulåsnor åt en stalldräng med dyster
uppsyn och gingo, ledsagade av en svartklädd jägare, upp i stora
salen, där Mousqueton på tröskeln mottog dem.
Mousqueton hade på de två sista dagarna till den grad
avmagrat, att hans kläder hängde helt slappt på honom,
liksom de allt för stora slidor, i vilka värjklingorna hoppa
upp och ned.
För var och en, som kom göt Mousqueton nya tårar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
