Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 100. D'Artagnans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D’Artagnan utsträckte armen för att öppna skrinet, då en
från staden avskjuten kanonkula krossade skrinet i officerns
armar, träffade d’Artagnan mitt i bröstet och störtade honom
baklänges ned på en hög av jord, medan den liljeprydda staven
föll ut ur det sönderslagna fodralet och rullade fram till
marskalkens vanmäktiga hand.
D’Artagnan försökte resa sig upp. Man trodde först, att
han fallit omkull utan att ha blivit sårad. Ett förfärligt rop
hördes från hans förskräckta officerare; marskalken var
alldeles betäckt av blod, och dödsblekheten spred sig långsamt
över det ädla ansiktet.
Stödd på de armar, som från alla sidor framräcktes för att
mottaga honom, kunde han ännu en gång vända sina blickar
mot fästningen och urskilja den vita fanan på krönet av
den förnämsta bastionen; hans öron, redan döva för livets
buller, uppfattade otydligt de trumvirvlar, som förkunnade
segern.
Nu kramade han i sin krampaktigt slutna hand den med
gyllene liljor broderade marskalkstaven och sänkte mot
densamma sina ögon, vilka ej mera förmådde blicka upp åt
höjden; han föll, i det han framviskade dessa sällsamma ord,
vilka för de förvånade soldaternas öron voro helt kabbalistiska,
ord, som fordom inneburit så mycket här på jorden,
och som ingen utom den döende nu kunde förstå:
– Atos, Portos, vi se varandra åter! Aramis, farväl för
alltid!
Av de fyra tappra män, vilkas historia vi berättat, återstod
nu blott en enda kropp. Gud hade återtagit själarna.
Slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
