- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
104

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 10. Jöns Hornsked

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Låtom oss ännu en stund lyssna till de båda gamlas
samtal.

»Mor», sade Jöns, »du var ju vid Wanås med
lakansväfven i går. Såg du nå’t krigsfolk?»

»Ja, men, gjorde jag visst, det! Det var så fullt med
gula tröjor inne på borggården, att en knappt kunde
komma fram.»

»Ville di inte ta dej?» sporde Jöns mysande.

»Kors, du milde tid, jag har ju glömt att tala om
det märkvärdiga som hände mej!»

»Ville di kanske kyssa dej?»

»Åh, vet skäms, gamle filur! Jo, di talte om att dä
va’ smålänningar. Och därför, när jag skulle gå, så
stannade jag i porthvalfvet och tittade på dom, för det var
ju landsmän allihop, och jag blir alltid så gla’ när jag
ser en smålänning. Men rätt som dä va’, så kom där
en som såg ut att vara liksom lite för mer än de andre,
och ställde sig midt för mig och böljade glo mig rakt
i synen. Glo du, tänkte jag, grannare har du väl sett,
fast inte var han så öfver måttan grann själf och såg ut
att vara vid min ålder. Men när han hade glott en stund,
så sa’ han: Ä, dä inte Pölseboa Stina? Jo, gu ä’ dä så,
sa’ jag. Känner du inte igen mig? sa’ han. Nä gu’ gör
jag ej, sa’ jag. Du måtte väl komma ihåg Grimmekulla
Sven, sa’ han. Jo, men, gör ja’ så, sa’ jag. Dä ä’ jag, dä,
sa’ han. Dä ä’ väl så i helsike heller? sa’ jag. Kors, du
måtte väl känna igen mej, sa’ han, vi ha ju varit
fästefolk ihop. Dä ljög han mä, förstås, fast nog va’ dä lite
på dä viset, men ja gu’ va’ dä verkligen Grimmekulla
Sven. Och ja’ ble’ så gla’, så ja’ hade så när kysst’en
midt på mun, så skäggig han va’.»

»Kunde ja’ inte tro att det skulle bli kyssas ändå»,
smågrinade Jöns.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:19:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cagoing/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free