Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 28. På spår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det skulle jag», svarade gästgifvaren, »gärna vilja
vara med om, ty jag är så rädd, att de ska’ se sig något
tillfälle att rymma, men tyvärr har jag sträng befallning
att föra dem till Göingehöfdingen, som själf vill
förhöra dem.»
»Hvar träffa ni honom?»
»Det få vi veta, när vi komma till Gyvik», svarade
gästgifvaren försiktigt.
Härmed tycktes anföraren finna sig belåten, han gaf
snapphanarne, som omgåfvo ryttarne, en vink att släppa
dem fram, och det andra sammanträffandet med
snapphanar skulle utan tvifvel ha aflupit lika fredligt som det
första, om icke något oväntadt inträffat, som i ett slag
förändrade situationen.
Vid själfva korsvägen låg en humlegård. Flera af
snapphanarne hade sökt skugga där, men som humlen
växte hög och frodig, voro de osynliga för ryttarne på
vägen, liksom de i humlegården liggande snapphanarne
å sin sida icke kunde se ryttarne. Men under
gästgifvarens samtal med anföraren hade en högväxt, i en
besynnerlig dräkt klädd kvinna kommit fram ur
humlegården, klifvit upp på gärdesgården och lyssnat till den
senare delen af samtalet.
Det var Pus-Else.
I samma ögonblick som snapphanarne veko undan
för att lämna fri väg åt ryttarne, ropade Pus-Else med
en gäll, genomträngande stämma:
»Släpp inte fram dem! Det är lögn och bedrägeri
alltsamman. Han där borta, som låtsar att han är
snapphane och bevakar fångarne, är gefrejter vid Smålands
rytteri. Jag känner honom och det är intet annat än
bedrägeri med fångenskapen. Den ene af fångarne är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
