Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förberedelser i diet samt medicinerande under 5—6 veckor, och allmogen
i Finland, öfver hufvud fullkomligt ovan vid all rationel helsovård,
betraktade merendels dessa invecklade föreskrifter och
försigtighetsmått såsom ett otillbörligt ingrepp i försynens rådslag [1].
Mycken ihärdighet och lämpa kräfdes alltså för att bryta motståndet
och i någon mån stäfja härjningarna af denna dåtidens farligaste
sjukdom. Chydenius ryggade icke tillbaka för svårigheterna, ehuru
han, enligt egen uppgift, för denna saks skull „stod i äfventyr
att såsom lärare i en liten församling förlora all den kredit mitt
embete tillhörde“ [2]. Motståndet eggade honom tvärt om till större
ansträngningar, hvilka äfven kröntes med framgång; han blef den
förste, som i Österbotten lyckades förmå allmogen att mera allmänt
tillstädja koppympning å barn (från 1761). Då sedermera
betydande förenklingar i sättet för ympningens verkställande blifvit
försökta och befunnits gagneliga, försummade Chydenius icke att
härom göra sig underkunnig. Han var äfven en bland de förste
i Finland, som yrkade koppympningens öfverlemnande åt
ickestuderade personer; sjelf satte han nålen i handen på klockare,
mödrar m. fl. och fann erfarenheten i allo bekräfta rigtigheten af
detta förfarande. Men mot slutet af sin lefnad hade han den
sorgen att se detta skyddsmedel „liksom arbeta i själtåget och
kanske alldeles gå ut;“ koppsmittan, hvilken på flere orter
fortlefvat, erhöll å nyo vidsträckt spridning 1799 i en stor del af
Österbotten och anstälde fruktansvärda härjningar i nejderna kring
Vasa och i Uleåborgs län. Med rätta angifver Chydenius som
orsaker härtill de mindre välbetänkta åtgärder, som under århundradets
senaste årtionden af myndigheterna i Österbotten vidtagits
med afseende å koppympningen. Deremot finnes Chydenius icke
då mera på sin ålderdom lika noggrant som förr hafva följt med
skyddsympningens framsteg i utlandet, ty om koppympningens nya
och väsendtligt förbättrade form, vaccinationen, synes han icke
hafva egt närmare kännedom, då han 1799 fattade pennan för att
i sina Tankar om koppympningen uppgifva lämpligaste utvägarne
till vidmagthållandet af detta skyddsmedel. Afhandlingen, den
enda bland Chydenii skrifter af medicinskt innehåll och den sista
vi ega af hans hand, är emellertid icke utan värde; den meddelar
goda upplysningar om koppympningens tidigare öden i norra
Finland, och flere af de yrkanden, hvilka här framstäldes, blefvo
sedermera följda, dels af Finska hushållningssällskapet, — under
hvars vård ympningen var intill 1825 — dels af Collegium medicum,
dock med tillämpning på vaccinationen [3]. I första rummet yrkade
Chydenius, att en kort och tydlig upplysning om nyttan af
koppympningen borde på finska och svenska språken utdelas i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
