Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanta, der vi kunna tälja en hel rad af anhöriga, vänner, egendomar»
kamrater och s& många glädjeretelser, som vi annorstädes fåfängt
söka“.
Förmå nu alla dessa ändock intet hålla stången med de andra
[fördelame] uti någons tycke, bör han räknas förlorad ifrån
fäderneslandet; han är mera ingen rätt medborgare, fast han bor inom rikets
gränser. Alla författningar äro förgäfves att hålla en sådan qvar, utom
den enda att öka hans förmåner hemma: sådana medborgare böra
anses såsom ett dyrbart vin i ett glesnadt käril, som, fast det intet slipper
allt ut på en gång, söker likväl sin springa, hvarigenom det rinner sin
väg. Förbud och uppsyningsmän förhindra väl något, att det intet går
så fort, men hafva den olägenheten, att ju längre sådana förlorade
medborgare med tvång hållas qvar, för desto flere afmåla de sin väntade
lycksalighet, och föra dem med sig, då de slippa en gång.
Förgäfves inbillar man sig fäderneslandet vara en magnet, som
skulle qvarhåUa sina inbyggare på lika sätt, som den drager åt sig
jemet, eller verka igenom några förborgade orsaker. Det passade sig
väl för Homeros att i sitt lyckliga Grekland sjunga: „intet är kärare
än fäderneslandet“. Men Sokrates och Demokritos, som i sin tid
redan sågo förderfvet vara öfver allt rådande, ansågo endast hela verlden
för det samma. Det gick ännu an för Cicero, som ville försvara [-romerska-] {+ro-
merska+} republikens frihet, om hvilken då som bäst speltes, att i sin
sedelära uppmuntra hvar och en att med nöje stupa för fäderneslandet,
ehuru han sjeif mera dugde till rådgifvare för det slags hjeltar än
anförare; Horatius qväder väl utur samma ton: „det är ljuft“, säger han,
„och artigt att dö för fosterlandet“, (fast det fädernesland, som Cicero
mente, nemligen friheten, i hans tid allaredan var förloradt). Men 200
år derefter, då inrikes olyckorna hunnit mogna, hör man mera ingen
lyssna till sådant läte.
Mån någon af de förste romare, som i sin tillväxt nästan höllo
för omöjligt att rymma utur fäderneslandet, emedan de mente hela
veri-der skulle snart blifva det, hade kunnat förmås att tro det, som
likväl hände, nemligen sina efterkommande hoptals gå öfver till
barbarer?
Israeliteme kostade det många blodiga skjortor att intaga
Palestina, och i anseende till deras mägtiga grannar ännu flere att få
behålla det, så länge det var ett Kanans land. Men sedan deras städer,
gudstjenst och näringar häfdes öfver ända, hade ingen mera lust att
våga så mycket för en olycklig fosterbygd.
Men såsom denna jemnförelse af in- och utländska förmåner
sker i hvars och ens eget tycke, efter hvars och ens insigt, fördomar,
slutkonst och smak, så begås härutinnan oändliga felsteg; dock blifver
erfarenheten för sådana öfverlöpare en obedräglig läromästare.
Träffar deras hopp in, skatta de sig lyckliga, och i det de
förtära androm sina förmåner, lägga de ut farliga krokar efter dem, som
hafva lika öde med deras förra; men slår deras väntan fel, ångra de
sitt byte, gå hem till baka nöjdare med sitt fädernesland, än då de
öfvergåfvo det, eller åtminstone afråder deras missnöje andra att stiga
i deras fotspår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
