Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glup fyller, men det är mera underligt, att vi intet veta, huru nödigt
behof detta är, eller intet eftersinna, huru m&ngen svett en kaka bröd
kostar en arbetare. Ingenting är, som mera kan intaga folkets sinnen,
än dä lifvets förnödenheter aldrig tryta dem; de grymmaste lejon och
björnar fälla sin -vrede emot dem, som föda dem; de visa sin kärlek
och fägnad emot dem, som räcka dem behofven i händerna. Intet
medel är heller, som snarare stillar menighetens klagan och missnöje, än
då högsta magten vårdar sig om de allra fattigastes behof.
Yespasianus satt sjelf dagligen ute och matade folket och lät
ingenting hindra sig derifrån. Konung Karl XII uti sina bref varnade
fiine generaler om ingenting så ofta, som att hans bussar skulle fä noga
nt sitt gage och proviant, såsom det förnämsta medel, hvarmed han
kunde hålla till hopa en hand full folk på främmande botten, och sätta
mod i bröstet på soldater att våga lifvet för sitt fädernesland.
De begära ej mera [desse arbetare] än att slippa undan ett svårt
förmynderskap och få bo orubbade i sina kojor, om dagen fukta sitt
bröd med svett, få sticka det i munnen på sina barn och säga till dem:
„välsigna eder Gud och vår frihet, som släppt oss ut att skaffa eder
födanoch om aftonen söfva in sina små med dylik vaggvisa, och luta
sjelfva sina hufvud på en sten, som naturen lagt uti deras tält, att der
afbida den stund, då purpurn på stjemhvalfvet lofvar dem en ny dag,
och sjelfva himlablosset kryper fram utur bergsrefvan, och de fä
begynna å nyo att fikas [i] kapp med arbetsmyran att draga i hop
något för de sina till vinterföda, och göra koltar åt barnen, att de ej
frysa i hjel i deras koja.
§ 29.
Men som det menskliga sinnet alltid mest löper efter hedern, så
är det andra medlet, att närande lemmar hedras, intet allenast sins
emellan, utan å/ven i anseende tUl tärande. Hvem, säger du, är så
obetänkt, som intet hedrar en beskedlig bonde, en idog handtverkare, en
trefven handlande? Men om denna heder har jag samma tanke, som
Montesquieu hade om Julii Caesars allmänna förlåtelse, sedan han
uppslukat hela romerska republikens frihet; „den foglighet“, säger han,
„[som] man visar, sedan man allting förkrossat, är icke värd stort
beröm“. Yi unna dem väl heder, men aldrig sådan, som skulle komma
i jemnförelse med vår egen; den kan göra en liten täflan inbördes
dem emellan, men lika fullt trängta de att fä en heder, som är större
än deras.
Så länge rangen iakttages utom embetsförrättningarna, och
närandes stol alltid är [den], der ingen tärande mera vill sitta, så är det
omöjligt att förse jordbruk och slöjder med folk och minska antalet
på tjenstsökande. Föraktet går hos en stor del så vida, att de [-[närande]-] {+[nä-
rande]+} öfverses intet allenast derföre, att de ej kunna föra, kläda sig
och tala efter vår höga smak, utan om ock detta alls intet låge i
vägen, sker det ändå, — endast derföre, att de med eget arbete skaffa
sig födan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
