Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Således finnes den hafva gjort ett med konung Kristiern, då han
genom sin hårdhet emot rikets adel dragit nationens afund öfver sig,
och utverkade sig dymedelst år 1461 förbud emot all seglation ifrån
och till östhammar och Hemösand. Af samma grund återkallade
be-mälte konung 1463 alla bref, som han gifvit Stockholms stad till
förfång. Sten Sture fann nödigt att för de hotande krigsrustningar från
Danmark 1502 sjunga i samma ton och arbeta på seglationens
inskränkning till utrikes orter, af den grund, att „den icke var riket och
Stockholm nyttig“.
Men ingenting vittnar så tydligen, huru hög häst Stockholm satt
sig uppå äfven i ministeriela ärenden, och de skakningar riket då
redan haft af denna stadens anstalter, som dess egna privilegier just af
samma åratal Ltibska handeln begynte att inskränkas 1529, hvarest det
heter, att „många omvändningar och söndringar i riket derigenom skett,
riket till skada och förderf, att riksens herre icke hafver så ytterligen
förvetat sig med Stockholms stad, och staden med honom“, hvarest
tvenne äntrande magter, Stockholms stad och regenten sättas i parallel
med hvarandra, erkänna sina förseelser på ömse sidor, och genom dessa
privilegier ingå ett reciprokt förbund med hvarandra. Och det blifver
ännu efter mitt begrepp en högmåls-fråga, om denna förening dessa
båda magter emellan, som allt sedan finnes temmeligen vara bibehållen,
för det meniga riket just var den allra nyttigaste?
Man predikade sedan framgent om den Ltibska handelshusen,
fast han icke mera gafs till, men allra ifrigast, då man drog något
band om friheten, på det nationen under aiterationen ej måtte märka,
hvad som hades för händer. Man nyttjade denna händelse såsom en
skräck för barnen att ej våga sig utom dörren, och gjorde deraf många
sannsagor, tills vi ändtligen se oss såsom flugan i spindelväfven snärda
på alla sidor, [för] att underhålla några få personers vinst, som efter
eget behag skola gifva oss salt, spanmål, penningar, vexlar, jem och
koppar, och vi öfverlemna dem, hvad de finna sin räkning vid att
exportera.
§ 61.
En uppmärksam läsare kan icke utan förundran se i
vederläggningen hela vägen bortåt, huru kritikus nyttjar en likadan petitio
prin-cipii, som här förut är anmärkt. När han kommer, pag. 34 och
följande, att tala om orsaken till myntets utförande i Gustaf I:s tid, nekar
han först till den af auktor uppgifha orsak, och anför derpå en annan,
den han håller före vara den sannskyldiga, och bevisar det med samma
konungs rörande detta ämne utfärdade bref och förordningar. Orsaken
dertill må nu hafva varit hvad som helst, så frågar jag hvar förnuftig
läsare, om det stått att förmoda, — i fall ock felet varit i
författningarna sjelfva, — det regenten, som fått en afvoghet för Ltibeckarena,
skulle sjelf åtaga sig skulden till de deraf flytande oredor?
Men låt oss likväl för en stund antaga de af kritikus föregifna,
och med kongl. bref och patenter bestyrkta orsaker till myntets
utförande utur riket hafva varit de sannskyldiga, så ses det hafva härflutit
af det nya myntets olika förhållande i skrot och kom emot danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
